Det sägs att Spitsbergen Marathon är det enda maratonloppet i världen som har beväpnade isbjörnsvakter utefter banan. Även om jag inte träffade på några isbjörnar, så fanns det tillfällen jag önskade att de skulle dyka upp. Jag återkommer till det.
Att delta i Spitsbergen Marathon är naturligtvis så mycket mer än 42195 meter. För min käresta (som själv inte sprang), och i viss grad mig själv också, var deltagandet i detta världens nordligaste maraton på fast mark lite av ett svepskäl för att komma till Svalbard. En ögrupp som med stolthet deklarerar att det finns fler isbjörnar där (c.a 3000) än människor (c.a 2500). Flertalet av dessa människor bor i huvudorten Longyearbyen (c.a 2000 invånare), vilket är världens nordligaste samhälle med fast befolkning. Det säger de själva i alla fall. Vi snackar alltså långt norrut. 78° norr för att vara exakt.
Medeltemperaturen under sommaren är under de tre sommarmånaderna plusgrader. Alltid något. Spitsbergen Marathon gick av stapeln första helgen i juni och var i temperatur bara några grader kallare än Stockholm Marathon som avgjordes samma dag; 2 juni 2012. Däremot hade vi 43 som kom till start åtminstone inledningsvis strålande sol. Vädret blir lite sämre efter hand, men det var en fin dag, med Spetsbergsmått mätt.
Denna demilitariserade ögrupp i Arktis under norsk förvaltning, som styrs av regeringens representant ”sysselmannen” (ung. guvernör), är undantagen norsk skatt. Den skatt som betalas av de boende skall stanna kvar på öarna. För oss som kommer från Sverige betyder det att priserna blir under de höga norska priserna, men i stort i nivå med svenska priser. Och på det flygbiljetterna. Veckan på Svalbard blev en ganska dyr resa. Men värd varenda krona! Det var en vecka med fantastiska utflykter, vidunderliga naturscener, midnattssol, glada och positiva guider, båtturer, hundspann … Det enda vi egentligen aldrig fick se, som var en dröm vi bar med oss och som vi då får fortsätta att bära med oss, var isbjörn. Under våra guidade turer – där guiderna alltid bar vapen så snart vi var utanför tätorten Longyearbyen om en isbjörn skulle dyka upp – träffade vi på andra turister som sett isbjörn. Men närmare än så kom vi alltså inte. Även om det hade varit till hjälp under loppet.
Just det. Loppet. Även om Spetsbergens historia och natur är fascinerande (du kan ju läsa om det på någon annan sida på internet) och jag har mycket jag skulle kunna berätta om vår resa dit (men det får bli i annat sammanhang), så var det loppet det skulle handla om. Ett maraton på Svalbard är för de flesta av oss något som man gör kanske en enda gång i livet. Och det var alltså 43 personer från ett flertal europeiska länder som kom till start denna gång, 42 kom i mål. En knapp handfull svenskar (tre som jag vet säkert, men det var lite knapphändig information på hemsidan) sprang.
Starten, Spitsbergen Marathon 2012. Foto: Malin Långström.
För 18.e gången hade Svalbard Turn [http://svalbardturn.no/] arrangerat Spitsbergen Marathon. Banan, som springs två varv, startar vid idrottshallen. Därefter är det en längre motluta, som var betydligt segare på andra varvet, upp mot ”förorten” Nybyen. Här några hundra meter från Longyearbyen, valde enligt samtidshistorien de som upplevde stadslivet som för hektiskt att besätta sig. Men det var på den tiden då gruvdriften var den stora och i stort sett enda industrin som fanns på Spetsbergen. Nuförtiden är gruvdriften ett av tre ben, där de andra två är forskning och turism. Och just i Nybyen finns bland annat ett konstgalleri. Men det missar vi nu, för innan vi når Nybyen svänger vi av och tar oss förbi lyxrestaurangen Huset som sägs ha en av de bästa vinkällarna i Norge. Tyvärr var det inte någon vätskestation här …
Vi springer nu nerför och ner mot vattnet och Adventfjorden, via huvudgatan i Longyearbyen, förbi museet. Solen värmer, och framför oss tornar de snöbeklädda toppiga (ja, det är det därför det heter Spetsbergen) bergen upp sig. Den alltmer utspridda gruppen maratonlöpare – de som springer halvmaran får inte starta förrän om ytterligare någon dryg timma – tar sig nu ut ur staden. Här är den första vätskestationen, och så vidare förbi en hundgård, ut på grusvägen som leder mot de två gruvor som fortsatt är i bruk. Och det är också där vägarna tar slut, vid gruvorna. Men vi vänder innan dess, mitt på vägen. Här är också den första isbjörnsvakten posterad.
Vi springer nu tillbaka in mot Longyearbyen, med Adventfjorden framför oss, och de häftiga bergen på båda sidor.
Fantastisk miljö för ett maraton. Foto: Mikael Holm.
Efter en kortare sväng in mot centrum igen, svänger vi återigen av men den här gången ut mot flygplatsen. En rejäl backe – kort men intensiv, om man så säger – tar oss upp på en mindre platå och återigen öppnar sig landskapet. Vidunderligt.
Sedan knatar vi på ut mot flygplatsen, får oss lite vätska och tilltugg, blir käckt påhejade vid vändpunkten av två damer som med kikare på långt avstånd kollar upp startnummer. Bara för att kunna ge den där extra lilla boosten genom att ropa ut namnet; en boost som definitivt kommer att behövas under andra varvet. Men nu har vi bara gjort c.a 1,5 mil, och är ännu fulla av mod. Övermod, skall det visa sig. Min ambition att gå ut i 5min-tempo (har två avklarade maraton i ryggen, det bästa på lite drygt 3.35) börjar redan nu kännas optimistiskt. Väldigt optimistiskt visar det sig alldeles strax, då vi på vägen tillbaka till varvning skall uppför en lång uppförsbacke, på knappt 3 km. I snömodd. Lera. Och ytterligare någon isbjörnsvakt. Här börjar jag känna att krafterna sannolikt inte kommer att räcka.
Här sugs mustar. Foto: Malin Långström.
Efter en brantare utförslöpa förbi en nedlagd gruva och Longyearbyens daghem, så är vi strax framme vid idrottshallen och halva sträckan avklarad. Min splittid är jag nöjd med. Den kan jag tänka mig att skriva hem om.
Nu börjar benen ta slut. Bara en liten uppförsbacke kvar, intalar jag mig själv, dit upp till Nybyen innan jag kan sträcka ut i nedförsbacken igen. 3 km nerför borde väl ge ny energi, tänker jag. Och här kommer också kärestan med lite extra energi, i form av leende och uppmuntran (och lite gel).
Visar sig snart att det inte räcker. Inte heller de ständigt lika glada funktionärerna vid vätskestationerna har någon dunderhonung att dela ut. Att halvmarathonlöparna har startat och att jag nu börjar springa om en och annan av dem är en klen tröst när benen förlorat sin spänst. Hundgården. Vändpunkten. Se medlöpare i ansiktet. Vi är fler som är slitna. Tillbaka in mot Longyearbyen, uppför den där backen. Kärestan gör vad hon kan. Och jag tar mig några sekunders extra vila; gäller ju att njuta också!
När jag kommer ut på den flacka vägen mot flygplatsen, så börjar benen krampa. Vilket betyder att den närmaste, och som tur är sista, milen kommer att bli både tuff och långsam. Kämpar på. Stolpar fram. Det har börjat regna också, vilket ju måste betyda något. Tänker jag. Stolpar fram. Dricker vid vätskestationen. Snor till mig några sekunders fikapaus. Stolpar vidare. Ut mot flygplatsen. Och, naturligtvis, de är än mer positiva den här gången, damerna med kikaren. Så positiva att de inte ens låter mig stanna och prata med dem. Sån kan gästfrihet också vara.
Uppförsbacken. Lervällingen. Jag är inte ensam om att stolpa fram. Får problem med andningen. Inbillning törhända. Eller att det de facto sägs vara ökenklimat på Svalbard (beroende av den mycket torra luften). Alldeles oavsett, det är nu jag hoppas på isbjörnarna. Gärna en flock. Inte så mycket för att lura mig att springa. Utan snarare för att kunna göra slut på eländet.
En underlig känsla; att å ena sidan känna sig privilegierad att få vara här, att få se och uppleva detta, att ha en kropp som trots allt ändå rör sig framåt. Och å andra sidan en förhoppning om att få sluta som isbjörnsföda.
Men, som ni alla vet, det finns alltid lite extra att plocka fram. Även utan isbjörnar. Så med lite vätska vid sista stationen på toppen av den 3 km långa seg(!)backen, och ett sista insupande av ett vidsträckt snarast evigt natursceneri, sparkar benen igång igen. Kärestan är ju där framme. Och hon har väntat länge nu. Tar tag i eländet, stolpar fram i lite högre fart, och segar mig i mål. Första varvet strax över målsättningen: 1.48 någonstans. Det skriver jag gärna hem om. Sluttiden blev 4.20 (vilket jag inte kommer att skriva hem om). Långt ifrån målsättningen. Långt ifrån ett jämnt tempo. Långt ifrån det mesta, faktiskt. Men långt.
Jag får min medalj. Och ett stort leende från kärestan. Det senare mer värt, om jag skall vara ärlig.
Sedan på kvällen var det bankett och prisutdelning. God mat. Härligt umgänge. Och alla dessa glada leenden med tillhörande stel pingvingång … vi som trodde pingvinerna bara fanns vid sydpolen.
Dagen därpå gjorde vi en tur med hundsläde, kärestan och jag. Varje annan dag smittsamt ivriga, de små gynnarna. Men just idag var jag ganska bekväm med att sitta i släden och passivt insupa de fantastiska vyerna.
Trötta hundar. Foto: Patrik Hernwall.
Jag bokstavligen kände med hundarna, utmattade och med tungan utanför.
Jag vill tillbaka. Jag vill se mer. Svalbard ger mersmak. Och insatsen på Spitsbergen Marathon har utvecklingspotential …
[författat december 2012, tidigare publicerad i bl.a. marathonlöparen]
teamMalin 