Black River Run

schpriongsczz – eller varför jag åkte till Västerås

Börjar med detta enkla: anmälde mig sent, då jag hade svårt att hitta motivationen för att kämpa mig runt 100 miles. Hade svårt att hitta argument för. Det krävs ju lite mer än att ställa ut skorna liksom.

Jag har haft förvånansvärt svårt att ta mig under 24 timmar på 100 miles. Själv tycker jag att jag borde klara det, givet träningsmängd, tider på kortare lopp, osv. Men det är något med gnetet, och sannolikt också smärtan, som gör att jag ger upp. Och det var då här jag hittade motivationen för att dra västerut.

Innan start, BRR 2018.

Innan start, BRR 2018. Foto: Malin Långström.

De  längre lopp jag sprungit senaste året/n, har jag klarat utan skador. Knappt ens blåsor eller skav (om en då bortser skav i skrevet …). Visst, ibland har det gjort lite ont, men det har varit muskeltrötthet. Inget annat.

Jag har tidigare haft stora problem att få i mig energi. Det har jag till stor del kommit tillrätta med: äter bättre under loppen, och så dricker jag Maurten. Magen har mått mycket bättre. Vilket betyder att jag fått i mig mer. Vilket betyder att jag inte heller blivit toktrött på natten. Tidigare har jag varit mer eller mindre i koma när kvällen övergår i natt, och kunnat somna stående. Så inte senaste längre loppen.

Ett problem jag vet att jag har i de längre loppen, och som är svårt att ignorera, är att tempot faller alldeles för mycket efter några (ok, tiotalet) timmar. Även om jag går ut lugnt, så tar liksom muskeltröttheten över och drar ner tempot. Där, just där, hittade jag då motivationen för årets Black River Run.

Målet var [över]ambitiösa relativt högt (nåja …) tempo, hålla det konsekvent, och sedan se hur länge jag kunde kämpa mig vidare i samma tempo. Inte se 100 miles som målet, utan att hålla tempo.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.
ur Åkallan och löfte (Verner von Heidenstam)

Spänna bågen, med andra ord.

Formulerade målbilden som att göra varvet på 2 timmar. Det betyder snitt 7.30/km på de 16 km långa varvet. Gå relativt mycket de första fyra kilometrarna i terrängen, sedan hålla igång löpningen via första stationen vid knappt 6 km, utefter Svartån, förbi kyrkogården och genom koloniområdet, ner till vändpunkten strax efter 12 km. Löpning fram till trappan vid knappt 14 km och sedan gå i uppförsbackarna på terrängspåret. Enkelt.

Ha en plan för hur, vad och var jag skall äta. Dricka bra hela vägen. Och, som vanligt, stödet i en förträfflig support av Malin vid varvningen. Hade som ambition att ha pacer på varv 7 och 8, men hon var tvungen att dra sig ur. Sånt är det ibland, inget konstigt.

Skulle varvet gå på under 2 timmar, så blir de minuterna bonus-minuter som jag går efter varvningen. Varvningen skulle inte ta någon tid i anspråk; det fanns en tydlig strategi (byta vätskeflaska, fylla på med ny energi i löparvästen, och så äta vid regelbundna tider – alltid äta vid regelbundna tider …).

Avslappnad, innan start.

Avslappnad, innan start. (Och ett underligt leende.) Foto: Malin Långström.

Varv 1 helt enligt planen. Kort tid vid varvningen. Fick ett par bonus-minuter som jag kunde gå.

Varv 2 och 3 samma sak. Snabbt in i depå, ut igen, gå några minuter. Visst var det ett tempo som nu efter snart 50 km började kännas, men inte så mycket mer än så. Även om det började finnas aningar om att det kanske var lite för högt tempo. Skulle jag hålla detta, skulle jag hamna på 20 timmar. Mitt bästa 100 miles utomhus tidigare (om än 2014) är en bit över 25 timmar. Som sagt, [över]ambitiöst! Men motiverande. Ett skäl att åka till Västerås.

Varv 4 var det emellanåt lite tyngre att hålla tempo, men det gick i stort bra. 2.04 på varvet, kom in i varvning på totalt strax under 8 timmar. Enligt planen egentligen. Lite längre tid i depån den här gången, eftersom det nu skulle på pannlampa, byta till lite varmare nattkläder, reflexväst. Men tiden i depån var ändå inte mer än sju minuter, vilket är ok.

Varv 5. Börjar bli lite tyngre nu, känner att det tar emot lite mer. Visst, gör varvet på 2.13, men det var slitigt. Känner att ork, lust, motivation sipprar ur mig, som den där hala ålen; känner den glida iväg. Mellan fingrarna, rinner iväg. Lyckas inte få fast den, lyckas inte hålla motivationen inom mig. Nästan så jag kan se den dunsta bort där i den tidiga natten.

Blir ett lite längre stopp i depån; toalettbesök är nu både viktigt och akut. Blir erbjuden en pacer när jag kommer ut. Känns ändå inspirerande. Intalar mig att det går bra nu, är ju ändå varv 6. Det gör det också några kilometer: genom skogen är tempot helt ok. Springer lite. Går med raska, och ganska kraftfulla steg. (Ok, pacern, stackarn, blir ju kall, men det är liksom en helt annan sak.) Men sedan är det tuffare att hålla tempot. Och för första gången sedan starten klockan 10 stannar jag på banan. Visserligen bara några sekunder, men står still. Kanske inte så mycket av (muskel)trötthet egentligen, men av att jag känner mig utpumpad, skulle jag tro. Urlakad. Kraften och motivationen har smitit iväg.

Det är lite svårare att få i sig energi, men det går. Det går att dricka också, även om vatten är mer lockande än sportdryck. Fötterna lite ömma, men inga problem. Det är just det där med motivation, med att ha huvud och kropp i synk. Jag vet av erfarenhet att jag klarar det, att om jag har huvudet med mig, så ger jag inte upp.

Men inför varvningen känns det som jag just börjar ge upp. Försöker intala mig att ta mig in i depå, få i mig lite att äta, och sedan efter det fatta ett eventuellt beslut om att bryta. Sitter ner en stund; det känns bra att sitta ner. Får i mig lite att äta, utan några problem egentligen. Men här någonstans tror jag att den höga ambitionen, den [över]ambitiösa planen, tar ut sin rätt. För även om jag nu gjort 6 varv på 13 timmar (varv 6 tog ändå inte mer än lite drygt 2.25), så är engagemanget inte kvar. schpriongsczz Ljudet av en sträng som brister.

Jag tror jag fick svar på min fråga där och då. Jag hade satsat, jag gav det ett försök. schpriongsczz Att jag inte nådde fram är inte så överraskande. Däremot glad att jag spände bågen. När jag efter att ha suttit fem (eller kanske tio) minuter, börjar jag skaka. Benen har nu lagt av; det är inte trevligt att gå in i stugan, ser inte vackert ut. Skakar, lägger mig på golvet i värmen. Och fortsätter skaka. Somnar av några minuter. Efter att ha legat där en stund, stapplar och skakar jag ut till omklädningsrummet, tar en varm dusch, och kroppen börjar återvända. Klär mig varmt. Och så åker vi hem, Malin och jag.

Somnade på golvet.

Somnade på golvet. Foto: Malin Långström.

Naturligtvis besviken. Finns ju ingen anledning att ge sig på 100 miles om en inte tror sig om att klara det. Men samtidigt ganska nöjd, nöjd med att jag spände den där bågen, nöjd med en massa nya erfarenheter, nöjd med att jag nu kan komma ännu bättre förbered nästa gång. För har redan börjar formulera nya planer, nya målbilder. Men än så länge är de mina, de skall få gro till sig, får bli del av mitt jag först.

tack Elin, för att du fixade pacer
tack Patrik, för att du var en härlig pacer (ledsen att det tog så lång tid …)
tack Alexandra, för att du var där
och det varmaste av alla tack till Malin, som alltid är där, även när det låter schpriongsczz

 

Lurs backyard ultra

Start och mål sker vid bygdegården i Lur.

Det här skulle bli berättelsen om ett ”äntligen”, om hur jag i fantastiska Lur fixade de där 24 varven på deras backyard. Det var Lur, eller kanske snarare Monica och Tommy, som ju tog backyarden till Sverige. Jag var med där 2015, då första backyarden i Sverige genomfördes. Det var blåsigt, kallt och regnigt den gången. 17 varv (om än några hundra meter för korta skulle det visa sig) fixade jag då. Nu är det korrigerat, banan är de där 6704 metrarna – det löstes med en extra loop runt bygdegården där start och mål är. 24 varv för 100 miles.

Det skulle vara nu jag fixade det. Har ju gjort något försök sedan dess att nå 24 varv, men aldrig varit i så bra form som jag var nu – loppet på Menorca för sex veckor sedan gick så bra att jag nu skulle kunna klara det. (Här passar sannolikt någon kommentar om envis-gammal-gubbe, eller möjligen acceptera-dina-begränsningar.)

Monica hälsar välkommen.

Vädret var egentligen snudd på perfekt. Ok, kanske lite varmt, men sommarens värmebölja tog paus just den här lördagen, och temperaturen sjönk 4-5 grader från fredagen. Och värme brukar aldrig ta mig riktigt hårt, brukar klara det bra. Det var dessutom utplacerat såväl vatten som duschar (!) efter banan.

Så, nu jåklars, skulle jag fixa det.

Men så var det det där med huvudet. Och med att ha rätt dag. Kroppen ville inte riktigt, huvudet fick jag aldrig riktigt med mig heller. Det som trilskades redan veckan innan; fick aldrig till det där spetsiga skarpa i huvudet. Som ju är så viktigt, att verkligen vilja, att vara fokuserad. Tankarna sökte sig istället till det bekväma, till dörrar ut. Om varför jag inte skulle göra 24 varv, om hur jag skulle argumentera för att bryta. Redan innan loppet.

Sedan skorna. Eller, redan från början skorna. Hade köpt mig ett par nya Altra Paradigm, som jag tyckt om tidigare. Provade skorna på ett par träningspass innan Lur. De kändes väl ok, var ju mjuka och goa, men det var något med att de liksom sög energi från benen samtidigt. Slog bort det, det var ovanan med de nya skorna. Det skulle bli så bra under natten, när segheten började sätta in. Var tanken.

Tji fick jag. Redan under andra varvet kändes benen underligt trötta. På tredje varvet föraningar till kramp. Tänkte, det där är inte bra. Tänkte, det där skall väl gå över. Men kändes som att springa på gympasalens mjukmatta liksom. Efter fem varv böt jag skor (till Altras Lone Peak 3.5 som ju funkat så bra på Camí de Cavalls) – envisa gubben som väntade för länge. Blev bättre, men det hade tagit på både ben och huvud. Sugit ur sig motivation också.

Synd. Det var så bra förutsättningar. Magen fungerade bra, höll mig till Maurten som sportdryck som jag drack 3-5 dl/varv. Men blev ju också törstig, det räckte inte. Så blandade det vid varvningarna med cola/vatten-blandning. Och drack ofta upp till dryga halvlitern vid varvningarna. Målet var att få i sig upp emot en liter per timma; det var varmt! Det fungerade bra. Fick i mig mat och energi också, i acceptabel mängd – hade bland annat med mig en såndär frystorkad campingpåse som jag fyllde med varmt vatten och så tog med mig mindre portioner ut på banan i pappersmugg. Fungerade ju bra det också.

Instick: min grundplan vid backyard är vila vid varvningarna. Sitta ner. Helt enkelt ta det lugnt. Och använda tiden på banan att göra allt som går att göra i rörelse; äta och dricka. Bättre det tar lite längre tid på varvet – som ju måste göras, oavsett. Höll den planen, gick runt på mellan 50 och 56 minuter per varv.

Gick ju bra, egentligen. Och ändå sitter jag här och skriver om en besvikelse. Om att det inte blev som tänkt. 18 varv blev det; tangerat personbästa. Magen höll ihop bra, egentligen. Benen återkom, om jag skall vara ärlig. Höll mig pigg hela natten – något som annars varit ett stort problem vid de längre loppen. Men med bättre energiintag, så var det inte heller något stort problem. Ok, det var svårt att dricka enbart Maurten, det blir för ”tungt”, det blir för jolmigt efter 4-5 liter. Men fick ju i mig annat, som vatten/cola-blandning, grönt te, tonic (och vatten), tailwind. Mat, energi, torkade aprikoser, saltad sötmandel. (Jordnötter fungerar inte när jag anstränger mig; reagerar med hosta, snörper till lite i halsen. Så det får jag avstå framöver.)

Men bara 18 varv. Huvudet orkade inte. Fan, nu så här efteråt; inte ett skavsår, inte en blånagel. (Även om det, som alltid!, blir skav i skrevet. Men även det mindre illa än många gånger tidigare. Svider som håsingen när jag duschar efteråt, men ett par dagar senare är det historia det med.)

Men huvudet. Tankarna som inte ville samla sig till en fokuserad blick. Istället sprids de ut, blir till motståndare som likt nån influensa vill äta sig in och … förstöra. Att det skall vara så svårt att hålla fokus.

Ok, kom på delad femte plats. Varv 18 var med marginal under timmen (57 minuter vill jag minnas). Så varför fortsatte jag inte (övriga som bröt efter 18 missade tidsgränsen, så jag hade ju marginal)? Redan tidigt under varvet gick tankarna på att bryta, att hitta argument för att skita i det. Mer trött på det, än genuint trött.

Och så skulle jag kunna fortsätta här; gnälla över min egen brist på fokus. Över att jag inte lyckas ta mig över de enklaste av hinder. Att ultra ju trots allt handlar om att möta sig själv, att kämpa med och mot sig själv, och så komma ut på andra sidan som segrare. Men inte nu, inte den här gången. Kanske så enkelt som att en inte kan vinna över sig själv varje gång? Kanske var kroppen – och huvudet – slitna efter de 185 km på Menorca tidigare i vår?

Eller är det så enkelt som att jag är rädd att lyckas? Att det på någon nivå är enklare att komma nästan hela vägen fram och smita ut bakvägen med en bitter kommentar ”jofan, det ville sig inte, men jag vet att jag har förmågan när det stämmer” istället för att satsa helt och fullständigt – och ändå inte lyckas? Eller t.o.m. lyckas – för vad blir då nästa målbild?

Backyard är ju lite extra lurigt på det sättet; det går ut på att bryta. Inte att komma fram, inte att nå en viss tid. Utan att springa några varv och sedan bryta. Att säga, ”nu orkar jag inte längre”, ”nu räcker det”. Många fixar distansrekord vid backyard-tävlingar. Kanske är jag bara feg?

Måste fundera på det där. För jag tycker ju om att springa.

Tidigare på dagen, när humöret fortfarande var gott. (Foto: Stefan Arbratt)

 

Ultravasan

Ett av mina mål när jag gav mig iväg mot Mora var att klara det på sub 6 timmar – till Evertsberg. Halvvägs. 47 km. Dit var jag faktiskt 20 minuter snabbare än Jonas Buud … var i mål. Han sprang Ultravasans 9 mil på närmast osannolika 5 timmar och 45 minuter. Bortom ord. (Jag var i Evertsberg efter 5.25.)

Inför start på Ultravasan 2015

Inför start på Ultravasan 2015

Men, som brukligt är, låt mig ta det från början. Vilket i det här fallet är 05.00 i Sälen. Kallt, 3 plusgrader, så det tog mig ett par timmar att tina upp. Att dra iväg utan vantar på händerna var inte något genidrag. När jag kom till Smågan (9 km dit) och de då efterlängtade bajamajorna var fingrarna så stela att det var lite extra svårt att hålla hygienen, om en säger så.

Sträckan upp mot Smågan började med en lång uppförsbacke. Vad som slår mig i backen är att så många av oss ultralöpare är ganska dåliga på att gå; det är som vi är ute och vandrar. Armarna hänger, fladdrar, utan något egentligt syfte. Här tror jag vi har mycket att göra, att få med armarna mer aktivt.

Efter Smågan, och det där sittande besöket, väntade mer spännande löpmiljö: stigar, spänger. Och det var nog så att det var två saker som jag inte riktigt insett om banan när jag läst på och lyssnat in inför start. Dels att det var backigare än jag tänkt (ja, jag bor i platta Stockholm), dels att det var mer stigar än jag förstått. Nu var det ändå närmast optimala förhållanden, med torrt och fint i både skog och mark. Det var i det perspektivet mycket lättsprunget. Men, igen, det var backigt.

Mina mer eller mindre optimistiska målsättningar (eller om de var naiva?) kom att bli grusade en efter en. Men in till Mångsbodarna fanns fortfarande ambitioner kvar, och en hel del kraft. Här var drygt 23 km gjorda, och vi var nu mitt inne i en lång utförslöpa. Benen var med mig, huvudet var positivt och magen var fortfarande med på noterna. Det kändes bra.

Upp mot Risberg och 53 km kvar (ååh, dessa klassiska namn, de är ju så underbara) säger förnuftet – ja, huvudet är fortfarande med mig (och kroppen känns helt ok) – att målet att kämpa för en prestationsmedalj, inte längre är så förnuftigt. Att jag skulle klara det hela på under 9 timmar och 30 minuter känns som en väl tuff utmaning, jag klarar helt enkelt inte hålla det tempo som krävs i nio mil med den kupering och det underlag som jag befinner mig i. Visst, det är många lättsprungna partier, och det är en relativt lätt bana för att vara i fjällmiljö. Men platt-Stockholm är det förstås inte …

Det gör ändå inte så mycket, jag har fortsatt två andra målbilder att arbeta med. Och 9.30 var verkligen den stora målsättningen där allt skulle fungera helt optimalt, där jag skulle överträffa mig själv. Men kroppen känns fortfarande bra, och benen svarar fint. Skoj det här!

Mellan Risberg och Evertsberg händer två saker som båda är rejält inspirerande. Det första är att min support, och så mycket mer än så!, står vid vägkanten, i sommarmorgonen, vinkar och hejar på. Energigivare.

Mot Evertsberg

Mot Evertsberg. Vad Malin såg. (Jag är där, en bit bort, i grön tröja.)

Det andra var att vi där, vid någon krök, vid en tjärn, vid en liten kulle, passerade maraton och gick över till att springa ultra. Och fortsatt kändes benen bra, magen måtte fortfarande ganska fint, och huvudet var fullt av positiva intryck.

Väl framme i Evertsberg är det nu inte ens halva sträckan kvar. Bara 43 km, ett maraton. De sista kilometrarna före Evertsberg hade jag funderat på vad jag skulle plocka ut ur dropbagen, som jag så nogsamt förberett. Där finns torra kläder, bars och gel, nötter, skor, och salva – det brukar ju bli ganska skavigt på de där lite mer diskreta platserna. Det slapp jag helt den här gången, smorde in mig med Sportslick innan start och inte ens antydan till skav. Mirakelsalva.

I Evertsberg

Välkomnas till Evertsberg

Tog mig tid att sitta ner en stund, åt och drack lite. Böt skor, från Pearl Izumu EM Trail till Altra Paradigm. Det skulle bli än mer lättsprunget (sas det), det skulle bli mer asfalt (sas det), det skulle sannolikt vara skönt med lite mer vadderade skor. Med stor tåbox. Med nya fina gaiters från Dirty Girl Gaiters skulle jag inte heller behöva oroa mig för grus i dojjan, var tanken. Vilket stämde, de höll ute allt, inte ett barr i strumpan på hela dagen! Inga skav, inga blåsor, en blå nagel.

Tydligen var efter Evertsberg som Jonas Buud ryckte. De femton kilometrarna härifrån till Oxberg, mycket nerför, en del asfalt, här drar Buud ifrån med över sex minuter. Det är oerhört mycket. Jag behövde mer än dubbelt så mycket tid för den sträckan som Buud. Det är också ganska mycket. Och även om jag inte hade en negativ split, vilket också var en målsättning, så hade jag acceptabelt ”jämn” tid (läs; förlorade inte så mycket). Eller, konstant tog jag mig uppåt i resultatlistan.

Mellantider och andra siffror

Mellantider och andra siffror

Men, en variation på närmare 90 sekunder i tempo är inte så jämnt, det är det inte. Särskilt inte när det blir långsammare efter hand, där banan i någon mening borde vara lättare. Mer nerför, mindre stigar, och så. Men också allt segare ben. 11 timmar är trots allt just det, 11 timmar. Men det är då det, nu är nu. Och nu, kvar i Evertsberg, har jag varit igång lite knappt 5 och en halv timme. Buud är ju inte ens i mål ännu ;)

Efter Evertsberg går det så nerför, en hel del asfalt. Altra-skorna är mjuka och goa att kliva omkring i. Fortfarande känns kroppen helt ok, tanken är flexibel (uppdaterar målbilder allteftersom …), och magen håller fortfarande ihop. Även om det inte längre ä lockande att stoppa i sig att äta, fungerar det fortfarande att göra det. Tuggar på, både käften och benen, liksom.

Oxberg (28 km kvar) passeras. Innan dess var det annat som passerade också; en av fördelarna med lopp i naturmiljö är att det aldrig är långt från naturtoalett. Skönt att krama ett träd för att slippa huka hela vägen. (En liten förpackning med våtservetter är guld värd. Nog med detaljer där.) Hökberg är sista stora målet – därefter är det ju inte mycket mer än en långspurt kvar!

Eftersom magen börjat strejka nu (brukar ske däromkring 7-8 timmar, så det har ändå gått bra), är det bara att försöka applicera det mantra jag föresatt mig att upprepa varje gång det blir aktuellt; ”lös problemet”. Alltför ofta har jag haft en tendens att känna mig uppgiven när kropp, mage eller huvud börjar strejka. Den här gången skulle det inte bli så. Den här gången skulle jag ”lösa problemen”. Och eftersom magen krånglade, så var jag låg på vätska och energi. ”Lös problemet”. Stannade därför ett par minuter i Hökberg, satte mig ner, drack en hel del, pratade med Malin. Nu har jag lite drygt 2.5 timmar på mig att klara de sista knappa 2 milen, och ändå ta mig under 11 timmar. Lämnar Hökberg med tanken att det fixar jag, easypeasy.

Lämnar Hökberg

Lämnar Hökberg, med tydligt tunga axlar …

Men axlarna tynger mig tydligen. Det syns ju tydligt, att den där kroppen skulle behöva något stärkande. Men det vet jag själv inte då, där i Hökberg, utan tycker nog att jag har det under kontroll. Väl kommen till Eldris (8.9 km kvar) är jag inte längre lika säker, men huvudet säger att det kommer att gå – vilket säger en del om att huvudet inte riktigt är med längre. Matematiken svajjar. Benen börjar bli ganska stumma, och vid 83 km är det som att det sista av krafter blir liggande där någonstans, vid någon uppförsmota. Krafterna har som runnit av mig – nej, jag skulle inte skylla på solen, har klarat värmen bra och kunnat kyla ner mig med vatten över huvudet efter hand. Men det tar slut här, sannolikt med insikten om att det inte blir sub 11 timmar (heller).

Går ett par kilometer. Sedan, vid 85, börjar jag småjogga igen. Upplever själv att jag joggar; misstänker att publiken snarare ser någon form av guppande rörelser. Nåja, någon skönhetstävling är det fan inte. Tuggar på. Går i uppförsbackar, god fort i nedförsbackar. Låren har hållt bra. Ingen kramp. Vaderna likaså; stumma men okrampade.

Mora vill liksom inte riktigt komma. Backar. Upp och ner. Och så, badplats. Där minsann, där sitter folk och gottar sig. Badar, grillar. Campingplats. Också ett sätt. De sitter där, med pilsner(magar), på plaststolar, femtiotvå centimeter från banmarkeringens rödvita plastband. Också ett sätt. Nej, någon skönhetstävling är det inte. Och så, brant nerför, bro, brant uppför, ”det är sista backen nu!” ler någon plaststolssittande herre, krök, och långt där borta, något som mycket väl skulle kunna vara Mora. Den där bågen, valspråket. Målet.

Spurta är verkligen att ta i. Men håller mig leende, springande (guppande), upprätt, sista biten in i mål. Uppskattande publik (en är ju en lustiger form av underhållning). En medalj. En t-shirt.

Fick en tröja

Fick en tröja

Finished. Slut. Känner mig utslagen.

Men säg det som varar. Det går över. Kraften kommer tillbaka. Nöjd, och med en leende supporter, ständigt där vid sidan, alltid i hjärtat. En pizza slinker ner, efter viss ansträngning – det kommer att ta någon dag ytterligare innan magen är i fas igen.

Hejjar på de som fortfarande kämpar, denna klassiska målraka. För segrar, nu och i framtiden.

Sälen, strax efter startskottet, supportrar vänder hem igen

Sälen, strax efter startskottet, supportrar vänder hem igen

Tittar (avslutningsvis) lite på siffror.
1033 män startade (eller i alla fall anmälda), 683 kom i mål. 66% tog sig i mål.
207 kvinnor, 138 i mål. 66% tog sig i mål. Intressant; ofta brukar andelen kvinnor som tar sig i mål på ultralopp vara högre än för män.
Jag hade placering 450 av männen. Av de som tog sig i mål. Nöjd.

Espoo 24 timmars (Endurance24h)

Startskottet gick av 12.00 lördagen 21 februari. Det small till, startfältet var iväg. Bara att börja räkna ner; 24 timmar går fort. Lite drygt 100 personer kom till start; 21 kvinnor och 83 män. Detta var min andra start i ett 24-timmars lopp. Första gången var i Oslo 2012.

Målbilden var klar; att klara drygt 160 kilometer. I Oslo hade jag fått ihop (lite retsamma) 157,5 km. Nu var målsättningen att jag skulle klara de där 160, denna magiska gräns. Vilket skulle betyda minst 413 varv på en 390,04 meter lång bana. Och den banan är tuff. Tunn matta direkt på betong. Å andra sidan, banan är helt flackt. Vilket, enligt vissa, är en del av problemet – det blir inte mycket variation för benen under dessa 24 timmar …

Banan i Espoo

Banan i Espoo

Kom väl förberedd. Tre par skor, ombyte och en låda med en hel del diverse. Energibars, elektrolyttabletter, gel, plåster, nudlar, nötter och inte minst koffeintabletter. Vet att natten blir lång, och vet att magen har svårt att klara så här långa lopp. Vill ha mina egna prylar, min egen mat, min egen energi. Kanske är det bara mentalt, men fint så.

Långbord, Espoo

Långbord, Espoo

Planen var ganska enkel. Fixa personligt rekord och med det för första gången klara över 160 km på mindre än 24 timmar. Gärna 161 kilometer, vilket är 100 miles och en självklar målbild för alla ultralöpare. 100 miles på under 24 timmar. Sex tidigare försök har inte riktigt nått dit, även om det varit nära ett par gånger. Fem av dessa visserligen utomhus och i terräng, men ändå; under 24 timmar på 100 miles har gäckat mig.

Planen för att nå dit var ödmjuk; ta det som det kommer. Det lilla jag visste från tidigare var att det blir jobbigt, inte minst det där med att vilja sova och att magen knasar; det är naturligtvis ett absolut måste att få i sig näring och vätska. När magen vid tidigare lopp har slutat fungera efter 10 timmar, och att det efter det knappt varit möjligt att ens dricka, är det svårt att hålla igång … Så, se till att få i mig mat, energi, vätska, salter, är ett mantra jag upprepat för mig själv veckorna innan loppet. Bättre ta det lugnt, för att bygga in energi liksom.

Efter 4 timmar känns allt bra

Efter 4 timmar känns allt bra

Utöver det visste jag, från andras erfarenhet, att banan är helt oresonlig. Hård, stum och allt annat än gästvänlig.

Efter 10 timmar var det tufft. Det är då det börjar bli jobbigt på allvar. Natten tar kontur, benen börjar bli småstumma. Bytt skor en gång (från Altra Paradigm till Pearl Izumo EM trail), stortårnas naglar börjar ömma. Magen börjar protestera. Det privata delmålet att nå till 100 km efter 12 timmar, för att ha en god marginal, är inte längre realistiskt. ”Ge inte upp, om ett par timmar vänder det”, lyder mantrat. Mitt och andras. Vet att det är så. Betyder inte att det är lätt.

Biter i, uppdaterar målbilden; når jag till 90 km på 12 timmar – midnatt – har jag bara 70 km som jag behöver klara på andra halvan. Vaknar till liv, ser möjligheter. Ultralöpningen handlar sannolikt mycket om det; att se möjligheter. Att se bortom en krök, bortom en tånagel eller surmulen mage. Så, in i mig själv, några varv till, displayen tickar på, varv på varv, närmar mig delmålet.

Haft ett jämt tempo hittills. Mellan 2.35 och 2.50 per varv (mellan 6.35 och 7.00-tempo), bortsett då jag stannat till för toalettbesök, fixa med mat/dryck eller bytt skor.

När jag varit igång 11 timmar inser jag att jag med lätthet klarar 90 km innan klockan slår midnatt. Har inte mer än knappt 5 kilometer dit. Bestämmer mig för att byta skor igen (nu inne på tredje paret; Saucony Cortana) och gå till jag nått de där 90 kilometrarna. Sedan, när jag når 90 km skall jag unna mig en lite längre vila fram till midnatt. 10 minuters vila ”vinner” jag, och utnyttjar den till att byta skor igen; Altra, för nu skall här springas igen. Och för att fixa i ordning med vätska. Men inte minst, att äta lite; för att kunna klara det vet jag att jag behöver ta det lugnt så att energin i alla fall ges en rimlig chans att ta sig en bit ner i systemet. Bättre då att ta det lugnt och äta, än att tvinga mig själv vidare och inte kunna få ner något. Enkel matematik. Egentligen.

Och nu är planen idiotenkel. Jag har 12 timmar på mig, för att klara 70 km. Delar in detta i tre fyra-timmars pass. Varje timme = 6 km (för 12 gånger 6 km = 72 km = målet avklarat). Fortsatt är ju behovet av energi och näring stort. Men för att få i mig det behöver jag också vila.

Intalar mig nu min nya plan: Klara av 6 km/timma, när det är uppnått dra ner på tempot och gå samtidigt som du äter och dricker! När ny timma börjar, spring fram till du klarat sex nya kilometer (vilket, om allt fungerar väl, inte längre är 6 km utan något mindre, eftersom jag gjort lite ”för mycket” timmen innan). Och när ett fyra-timmars pass är avklarat, utnyttja den ”vunna tiden” till att äta och vila. Låta kroppen och inte minst magen hämta sig.

Efter knappt 16 timmar, klockan halv fyra på natten, har jag ”vunnit” 30 minuter. Äter, sover en stund, blir väckt av mobilens timer. Ut igen. Fyra timmar till. Med sju timmar kvar, 42 kilometer till målet; en mara så här på morgonkvisten bör fungera. Och så, strax före klockan 8 på morgonen har jag nått mitt nya delmål (24 nya km på de senaste fyra timmarna) och har nu 12 minuters vila att se fram emot efter att ha ätit lite till.

Vaknar. Klockan är nu 08.00. Har fyra timmar på mig för att klara ytterligare 24 kilometer. Och det känns inte bara möjligt, utan att detta har jag hemma, det känns om inte lätt så utan större problem. Visst, fötterna ömmar. Magen är sur. Jag vill allra helst sova. Men är nu helt övertygad om att detta kan jag klara av!

Ser samtidigt att det är så många som lagt av. Som blivit besegrade av banan, eller sitt eget för höga tempo. Som sitter eller ligger utefter banan. Och på banan, person efter person som jag lyckas springa förbi. Jag är fortsatt på banan, ser hur jag klättrar – om än långsamt – i resultatlistan. Framför allt, hur jag varv på varv kommer närmare mitt mål. Har nu tagit fram hörlurar för första gången och lyssnar på lite stillsam musik; Lisa Germano ”No Elephants” och Philip Selway ”Weatherhouse”. Känns som kroppen, eller framför allt huvudet, inte är redo för mer just nu.

Tre timmar kvar, en kilometer tillgodo.
Går bra det här. Växlar mellan att löpa, fortsatt någonstans mellan 2.45 och 2.55-varv (och då håller jag högre tempo än flertalet), och att gå. Vill inte förstöra något genom att bli övermodig. Håller kvar vid målet +161 kilometer.
Går bra det här.
Två timmar kvar. 1,5 kilometer tillgodo. Slänger nu på mig hörlurarna igen och spellistan ”Espoo 2015” med enbart upptempo-låtar. Och nu slår det till på allvar, drabbas av en … ja, jag vet inte vad, men gör nu den närmaste halvtimmen mina snabbaste varv. Nere på 2.10 som bäst, medeltempot är 2.19. Har 8 varv på raden där jag snittar 2.14. En helt fantastisk känsla att ha krafter kvar, att kunna hålla tempo och springa om andra löpare.
Och mitt i detta virvlande lyckorus kommer min support tillbaka. De bara ler åt mig, jag bara ler. Tårögd, trött, men vet att jag är hemma nu, jag fixar det här.

När klockan är 10.30, det är 90 minuter kvar att springa, sätter jag mig ner. Har fem kilometer till att klara av. På 90 minuter. Får en isglass (oerhört gott). Får lite massage i nacken. Får lite kärleksfulla ord. Dricker lite. Går några varv, för att spara på mig lite krafter igen.

Klockan 11.19 har jag klarat 160 km (23 timmar och 19 minuter).
Klockan 11.27 har jag klarat 161 km.

Springer några varv till. Kramp i magen drar ner tempot. Går lite.

Spurtar (även om allt är relativt) ett par varv. När skottet ljuder, vi har gjort våra 24 timmar, har jag klarat av 165 658 meter.

Slutvarvet :)

Slutvarvet :)

Känns bra. Planen höll, kroppen höll (nästan; magen bråkar, det gör den). Två personliga rekord: har aldrig sprungit så här lång – tidigare rekordet var 161 kilometer. Och har, äntligen!, klarat 161 kilometer på under 24 timmar.

Nu vill jag sova.

  • 165658 meter
  • 1440 minuter
  • 115 meter per minut
  • 424 varv á 390,04 meter (plus 281 meter)
  • 2m 10s snabbaste varv (= 5.33-tempo), efter drygt 22 timmar
  • 32m 21s långsammast varv, sov en stund (helt enligt planen)
  • 3m 23s medeltid per varv
  • 8.41 min/km som medeltempo
  • bäst tempo/halvtimme mellan 22 och 22.30 timmar (12 varv, 2m 19s i snitt)
  • 25 av 88 startande
  • Fyra svenskar före mig, fyra efter mig
  • 0 blåsor
  • 2 blå naglar
  • Somnade 3 gånger
  • 24 timmar

Sörmland ultra marathon

Har med årets SUM klarat av fem SUM, därtill i rad. Betyder det att det blir mängdrabatt nästa år? Eller möjligen att jag kan få några (kilo)meter i handikapp?

SUM var det första ultralopp jag sprang. Då gick jag från (smärtsamma) träningsrundor på milen – problem med vaderna som aaaaldrig ville gå över – till att via långsammare men allt längre träningspass, och Lidingöloppet, ta mig an SUM. Där någonstans hittade jag ett sätt att löpträna som har fungerat i stort sett utan missöden i nu snart sex år. Och då hade min sjukgymnast (och några andra specialister) mer eller mindre gett upp om mig och möjligheterna att någonsin klara av att löpträna med någon som helst regelbundenhet.

Idag är jag oerhört bortskämd. De enda längre ofrivilliga träningsuppehåll har varit smärre småskador (upplopps-kramp räknas inte hit …) och tröttsamma förkylningar. Men några allvarliga skador har jag inte haft, inga långvariga (negativa) effekter av löpträningen. 26 (?) marathon eller längre har det blivit nu (åtminstone 20 av dessa kvalar in som ultralopp), ett par genomförda 100Miles, ett 24timmars, osv.

Brukar framhålla att det är presentationer som mina som, för folk i allmänhet, sätter segertider i perspektiv. Ofta får vi vända på resultatlistan för att jag skall hamna i toppskiktet. Men det spelar mindre roll, tävlingar är delvis ett sätt att legitimera att jag vill komma ut och springa till vardags. Och har också blivit ett sätt att komma ut och resa; bland erfarenheterna finns bland annat Spitsbergen Marathon och Comrades.

Men SUM tänker jag återkomma till. Får väl sikta mot tio nu. Kanske blir det mängdrabatt då? I alla fall kommer jag att behöva handikapp …

Spurtar på SUM2014

Spurtar på SUM2014

Spånga 6-timmars

Sover dåligt, det skaver och rosslar i halsen. Sticker och bränner. Vaknar gång på gång, stoppar i mig halstabletter, somnar om. När jag sedan väl somnar lite tyngre, är det dags att gå upp. Tvekar på om det ens är värt att åka ut till Spånga. Men det är fint väder, prognosen lovar strax över 10 grader och mer eller mindre vindstilla. Perfekt löpväder, en bit in i oktober. Kan ju testa några varv i alla fall, kanske någon timma. Anmälningsavgiften är ju betald …

Spånga IP. En speciell känsla att komma in på en friidrottsbana. Här skall jag tillbringa de närmaste 6 timmarna. Om nu halsen håller.

Och så är loppet igång. Den plan jag lagt upp, för att nå målbild.1, är att ligga strax under 6 minuter/km. Eller runt 2.20 per varv. Kanske inte något mördande tempo, men skulle kunna ge 60km, vilket skulle vara personligt rekord. Tre tidigare försök på 6-timmars har alla resulterat i kraschande mage, stumma ben, efter halva loppet alltmer gå, alltmer problem med att få i sig både dryck och tugg.

I planen för målbild.1 finns också att springa utan att stanna. Bortsett toabesök då. Så länge som möjligt bara äta och dricka mitt eget (clif bars, som jag nu använt i ett par år; resorb; nötter; bloks gelklumpar; salttabletter).

Första timmen går bra. Malin sitter vid sidan och hejar på. Jämn och fin fart – första timmen 25 varv, mellan 2.19 och 2.24. Snabbt stopp i busken, sedan andra timmen lika jämnt och fint (2.17 till 2.23). Magen håller. Halsen håller. Malin fortsätter vinka och uppmuntra. Servar med tugga och dricka. Börjar ju kännas bra det här. Tredje timmen, 2.17-2.22 per varv.

Malin har åkt hem. Jag fortsätter varv på varv. 4 timmar, 100 varv, 2.15-2.23. Känner ingenting i halsen längre. Ligger före i tidsschemat (även om några kortare besök i busken ”stjäl” tid …). Lovar mig själv att håller jag detta nu, näst sista timman, skall jag belöna mig med att gå ett varv efter fem timmar. Lyckas hålla tempot uppe, även om jag måste stanna till och fixa med egen dryck; hellre det och magen håller. Femte timmen är tung, men fortsätter springa. Varv på varv. Och nu börjar jag också ta in på några som tidigare sprungit ifrån mig, några som börjar ta slut och nu går allt oftare. Vilket jag känner igen så väl från tidigare lopp. Men den här gången, fortsätter springa. Femte timmen, 2.17 till 2.25.

Når fem mil strax före fem timmar. Tar mig en mugg cola vid varvningen, och njuter av att gå och dricka. Lite mineralvatten på det, en näve nötter. 400 meter senare dags att sparka igång igen. Och nu är det bara en timma kvar, nu är det bara spurten kvar. Tar mig ner mot 2.12, flera varv under 2.15, känner att jag kommer att fixa det här. Inga egentliga krampkänningar, bara trötta sega ben. Men fortfarande kraft att hålla tempot, även om det ramlar ner mot 2.23, 2.24 igen.

Hör Reima börja tjoa; Fem minuter kvar. Fyra minuter kvar. Ökar lite till. Tre minuter kvar. Ett sista varv på 2.08.

60.601km. Nytt personligt rekord. Glad för det. Och när jag sätter mig efteråt, kommer den lite irriterande känslan i halsen tillbaka. En vicks citron smakar gott. Till det en flaska tonic. Mumma.

Fortfarande förvånad över att det höll hela vägen; halsen gav helt andra signaler. Kändes nästan dumdristigt att ge sig iväg när startskottet gick. Svårt att riktigt förstå vad som hände. Men behöver kanske inte det … Räcker med att hålla kvar vid känslan av att ”äntligen 60k!”

 

Snart dags Spånga 6-timmars

Snart dags Spånga 6-timmars

 

Reima - mannen med pistolen

Reima – mannen med pistolen

 

... och där gick starten ...

… och där gick starten …

 

Still going strong ;)

Still going strong ;)

 

Soteleden TerrängMarathon

Soteleden TerrängMarathon, ett maratonlopp i Sveriges vackraste natur, ett fantastiskt landskap. Vilket naturligtvis är ett helt subjektivt uttalande. Men det är väl först då, i det subjektiva, som ett landskap kan bli vackert? Och därtill vackrast?

Det är lite som med löpningen. Subjektivt vackert, subjektivt en njutning, befriande, nästan skönt. Även om det kanske inte framstår så för omgivningen. Ni funktionärer, ni supportrar, är helt fantastiska. Hejar, uppmuntrar, servrar timme efter timme. Får oss att känna oss som viktiga, som hjältar. Stönande, frustande. Irrande blickar. De flesta tecken på att något inte står rätt till. Men det är ju, som vi alla vet, insidan som räknas. Och där tror jag de flesta av oss mår riktigt riktigt bra. Även om muskelfibrerna snäpper, magarna krånglar och hjärnorna slagit om till tunnelseende. Men mår bra, det gör vi allt.

Lite trött

Lite trött

Soteleden TerrängMaraton, ett terrängmaraton utefter Soteleden på Bohuskusten. Kan det vara något? Axa Fjällmaraton är tuff, mycket tuff. Det är Soteledens TerrängMarathon också. Medan Fjällmaran är antingen upp eller ner – det är tre höga toppar att ta sig över, är Soteledens TerrängMarathon ständigt upp och ner. Inte mycket transportsträckor här inte. Rötter, stenar, åkrar, lite sankmark, och mer eller mindre rena bergväggar. Skyltar som varnar för stup. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, gång på gång. Även om Fjällmaran har dubbelt så många höjdmeter (1800 mot 900), så är det ändå en rejäl utmaning att ta sig runt (och upp-ner-upp-ner-upp-ner-upp-ner …) här, i stora delar utefter Soteleden.

Tufft, definitivt. Men vackert, så i många betydelser oändligt vackert. Detta är ett landskap som hälsar mig varmare välkommen än något annat i Sverige. Härifrån kommer jag, här njuter jag. Även när jag är lite trött.

Strax vid Nordens Ark. Foto: Malin Långström

Strax vid Nordens Ark. Foto: Malin Långström

Sista milen sprang jag tillsammans med vad som skulle visa sig vara en namne. Från Göteborg. Vi hjälptes åt att hålla fart och humör uppe. Oftast han, jag var trött. Betydelsen av det sociala, betydelsen av att bli sedd, så kraftfullt accentuerat där på stigarna runt Bovallstrand. Samma effekt som applåder och hejarop från funktionärer och supporters. Men också väldigt annorlunda. Vi delar något mellan oss. Eller kanske snarare motsatsen, vi sammanför något, vi flätar samman. Det blir en gemensam strävan, där vi håller ett humör uppe, håller en kraftansträngning igång. När han sedan hamnar 1 sekund före mig i resultatlistan blir jag bara glad, det är precis så det skall vara. Han låg ju före och drog i nära en mil. Steget, sekunden, före. Visade vägen, gav energi, delade med sig av berättelser. Där mår vi allt bra.

Och så en målgång. Målet vi strävar efter, men också en linje där förtrollning bryts. Byts ut mot något annat, som också det går att bära med sig, som lever kvar inom kroppen, under huden. Ett delat äventyr, någon som vet och förstår. Sammanflätadheter, landskap både inre och yttre.

I drygt 6 timmar höll jag på, utan att tiden egentligen var närvarande annat än som möjligt resultat. En tid som ändrade skepnad till att bli något bortom rummet, som endast en indikator på prestationen. 6 timmar 2 minuter och 12 sekunder, 44.88 kilometer sa klockan när mållinjen passerades. När förtrollningen bröts. Jaja, det var det det. Över nu. Placering 26 sa resultattavlan, av 47 i mål. Knappt 2 timmar efter segraren (4.16), ger perspektiv. Knappt 2 timmar före sista person i mål (7.54). Vi delar ändå lika, på något sätt. Vi har alla levt och upplevt landskapet, vi var där samtidigt. Fantastiskt vackert, minnesbilder som etsats i kroppen, sinnen som famnar hårdare när kroppen är ansträngd. Oändligt, som i utan slut.

TEC 100 miles

Självbild.

Varför springa 161 kilometer? Varför ens försöka springa 161 kilometer? Tror det handlar om självbild.

Täby Extreme Challenge, eller TEC kort och gott, är i sammanhanget ett stort lopp. Massvis startande, flera klasser, oerhört seriös support, bra och genomtänkt bana. Ett lopp som på många sätt flyttar fram gränserna. Inte minst resultatmässigt. Svenska bästa-listan över terräng-ultralopp är strösslad med TEC-tider, såväl 100 och 50 miles.

Och så då min egen självbild. Höll i runda tal på dubbelt så länge som segraren i herrklassen. I mål när de flesta redan duschat och gått hem. Supportertältet var mer eller mindre tomt. Gott om plats för trötta ben.

Efter målgång. Foto: Malin Långström

Efter målgång. Foto: Malin Långström

Funktionärerna var där, stöttade, uppmuntrade, klappade i händerna. Stoltheten över att ha genomfört det, som drabbar samman med en liten ursäkt; ”tack för att ni stannade kvar för min skull”.

Självbild. Lite som när jag som liten parvel kom hem med smörkniven i ene från träslöjden. ”Titta här vad jag gjort!”; en kommentar riktad mot själv, som en bekräftelse över att det ändå var en smörkniv. En stycke trä som hade tillräckliga likheter med en smörkniv för att fungera som just smörkniv. Symbol-likhet. Och lite stolthet. Men kanske mer förundran över att jag  gjort en smörkniv. Såg ju själv att förlagan hade helt andra kvaliteter, men för mig dög den bra. Jag hade ju fått till det, mer eller mindre själv. Min egen smörkniv, till mor och far. Acceptera skavankerna.

Som nu, i mål efter 161 kilometer. Tre pacers som fick höra mitt tjat om trötta ben, en mage som havererar (precis som det brukar, även om det inte var lika illa som senast på BRR), om hur gärna jag skulle vilja ge upp, åka hem, lägga mig. Men också fick se hur snabbt det växlar; helt plötsligt, som utan förvarning, springer jag igen. Här finns sannolikt den stora utvecklingsmöjligheten; att helt enkelt inte ge efter för sega ben, utan att det går att springa. Trots allt. Lärdomar. Självbild.

Spännet. I Brons.

Spännet. I Brons.

Mitt 100 miles har viss symbolisk likhet med Andreas Falk och hans 13:34:31 (2.a tid genom tiderna av en svensk på en terrängultra), Elov Olssons 13.38:12 (i primären på hans 100 miles; 3.a genom tiderna) eller Johan Steenes 14:50:45 (definitiv topptid det också). Att jag då hade 25:41:13, blev 45.a av 47 i mål förändrar inte det enkla faktum att vi tog oss lika långt. Det gjorde vi allt. Vi var alla trötta och behov av massage när vi klev över mållinjen. Vi fick alla var sitt spänne, om än i olika valör. Symbolisk likhet.

Inte någon likhet med någon av de 31 som startade men inte tog sig i mål. Kanske var det inte ens nära, vilket jag i så fall tackar mina pacers för. Det är fasiken inte roligt att lägga av när en annan människa offrat nattsömnen för att lunka omkring i Täby-trakterna för mina högst personliga och egoistiska måls skull. Och eftersom jag inte någonsin haft annan målsättning än att prestera bra utifrån mina egna förutsättningar, blir tiden i en bemärkelse underordnad. Även om det är just tiden, som varvtid eller kilometertid, som är en av få referenspunkter under loppet. Tiden som tid på dygnet eller hur länge jag hållt på, rinner liksom bort och förlorar i betydelse. Det är kontemplativt, det är häftigt, det är stärkande, det är djupt bejakande.

Men så det där med självbild. Varför ens försöka sig på att springa 161 kilometer? Första gången gick det ju att komma undan med svaret ”för att se om det är möjligt”. Men när det visade sig vara det, varför igen?

För att jag kan. Och det mår jag bra av.

Tror det handlar om självbild, min egen självbild.

ett litet ps
Dessutom klarade jag två av mina tre målbilder: att genomföra loppet och bära med mig såväl värdefulla erfarenheter som positiva minnen; att göra personligt rekord (50 minuter ”snabbare” än BRR i höstas). Dock inte under 24 timmar. Det kvarstår.

Stadion Marathon

Lördag 11 januari och årets första lopp: Stadion Marathon och Halvmarathon Stockholm. Energiknippet, eldsjälen och kreatören Reima Hartikainen har tydligen (ännu en) vision; ett maratonlopp på vändbana där varvning sker inne på Stockholm stadion. Riktigt så blev det nu inte på denna första upplaga av Stadion Marathon. Men premiärloppet bjöd på en del annat, inte minst start inne på Stadion. Fint så.

Inför startskottet. [Foto: Malin Långström]

Inför startskottet, Stadion Marathon 2014. [Foto: Malin Långström]

Efter en närmast löjligt mild vinter så långt, ofta med drygt 5 plusgrader, så slog det förstås om bara något dygn innan startskottet. Med snö och minusgrader. Vilket sannolikt bidrar till den där karaktären – och svårt att tänka sig att det inte är meningen med ett maratonlopp i början av januari. Så, vi fick väl vad vi betalat för …

Loppet avgjordes på en slinga på 1500 meter. 28 varv för maraton och 14 för halvmaraton. Plus då de där extra metrarna inne på Stadion.

Banan, Stadion Marathon.

Banan, Stadion Marathon.

Slingan var samtidigt en vändbana, så vi sprang 750 meter, vände, 750 meter tillbaka, vände, osv. 28 varv, 55 vändningar. Många tillfällen att bekanta sig med medtävlande, många tillfällen till uppmuntrande tummar-upp, hej och leenden. Med knappt 100 till start skapades det en gemytlig och allmänt uppmuntrande stämning.

Banan var ganska kuperat och det var svårt att få ett flyt i löpningen. Det kombinerat med två ganska tvära vändpunkter, gjorde att löptempot blev lite ojämnt. Eller ojämnt – ganska regelbundet ändå, med variation. Det gick i vågor, är en rimlig beskrivning.

Löptempo.

Löptempo.

Nu är inte maraton det jag sprungit mest senaste åren. Efter Stockholm och Åland marathon 2011, och Svalbard marathon 2012, var detta bara mitt fjärde maraton. Det var också första på en så kort vändbana – även om jag sprungit både 6-timmars och 24-timmars på betydligt kortare banor än så här.

Med Comrades i Sydafrika i början av juni som det stora målet för 2014 passade Stadion Marathon perfekt i min strävan efter en sjysst seedningstid. Naturligtvis hade jag hoppats på personligt rekord, inte minst då det var länge sedan jag sprang ett maraton. Det skulle betyda under 3.35 (vilket var tiden på Åland marathon). Målsättning 2 var då seedningstiden till Comrades, eller under 3.40. Målbild 3 – försöker alltid ha tre målbilder på långloppen, för att inte få en känsla av uppgivenhet om inte det högsta målen blir uppfyllda (vilket ju är en insikt som annars kan komma tidigt på långloppen) – var att ha en bra dag, genomföra loppet, träffa trevliga människor och få ett bra träningspass.

Målbild 1 [personligt rekord] fanns ganska länge inom räckhåll. Men de återkommande tvära vändningarna, den kuperade banan och snön var inte de yttre förutsättningar som stöttade mig dit. Däremot klarade jag målbild 2; med en sluttid på 3.39:30 hade jag 30 sekunder tillgodo och nådde målet för Comrades. Och med det fick jag målbild 3 närmast på köpet.

Detta var mitt näst snabbaste maraton. Hittills. Och det första utan krampkänningar. Kroppen fungerade bra, med andra ord. Det som fick mest stryk var nog fötterna – 42 km och 3,5 timmar i ett par IceBugs är inte precis fotmassage. (Eller kanske en väl aggressiv form av fotmassage?) Så, jag är väldigt nöjd med dagen. Väldigt, faktiskt.

Placeringsmässigt? 12.a av 54 i mål. Utan hänsyn till ålder (det var några riktiga veteraner med, bland annat en med över 700 maratonlopp i bagaget) eller kön (majoriteten var män; 45 män och 9 kvinnor tog sig i mål). 3 bröt.

Innan start, Stockholm Stadion. [Foto: Malin Långström]

Innan start, Stockholm Stadion. [Foto: Malin Långström]

Och, som alltid skulle jag kunna säga, fantastiskt stöd från Malin. Även om hennes rutin som support nu tagit sig sådana höjder att hon inte bara servar mig utan även alla övriga också … som synes, de riktiga hjältarna, som står där, timme efter timme, med leende på läpparna, uppmuntrande ord, och fyllda muggar. Lopp som dessa hade varit helt omöjliga utan alla frivilliga hjälpande händer.

Malin supportar, stöttar och håller med dryck. [Foto: Reima Hartikainen]

Malin supportar, stöttar och håller med dryck. [Foto: Reima Hartikainen]

Sörmland ultra marathon

Åva, Sörmland ultra

Åva, Sörmland ultra [foto: Malin Långström]

En dag när hösten är som allra mest fantastisk. Strålande sol, lite drygt 10 grader varmt, helt stilla och mer eller mindre torrt i skogen. Träden står som i brand. Luften är hög och klar.

Sörmland Ultra Marathon (SUM) var det första ultra-lopp jag sprang, hösten 2010. Nu var fjärde gången, 12 oktober, en tradition. Och detta var utan tvekan den gång med allra bäst yttre förutsättningar. Så nu rackarns, fjärde gången gillt, nu skulle jag väl ändå klara det på under 5 timmar. Och det gick bra. Riktigt bra. I tre mil. Sedan lite småtungt i en. Bara en mil kvar: bita ihop, kämpa på.

Det var länge sedan sist jag drabbades av kramp. Men idag kom den tillbaka med besked. Efter fyra mil slog den till. Framsida låren, båda benen. Båda vaderna. Och ena baksidan låret. Inte lätt att springa över stock och sten, rötter och spänger, då. Kanske var det Black River Run för tre veckor sedan som satt kvar i kroppen. Kanske var det förkylningen jag fick därefter som ännu inte lämnat kroppen. Förklaringar, törhända. Men inte ursäkter.

SUM är riktigt häftigt lopp. Bra service, stöttande och kunniga människor utefter banan, härlig stämning mellan löparna. Underbar natur. Och en jäkla massa rötter. Kan det bli bättre än så?

SUM, mål i sikte

SUM, mål i sikte [foto: Mikael Forsström]

Jag vet inte varför det där med tidsmässiga mål är så viktigt för mig. Är kanske så enkelt att jag behöver just målbilder, som därtill är konkreta och just mätbara. Men jag borde ju lärt mig att jag fungerar bäst när jag har ett tredelat mål: Ett första mål som är ok (som t.ex. ta sig i mål och ha en bra dag); ett andra mål som är realistiskt (förbättra tidigare bästa tid); och ett tredje mål som är det som kan infrias om allt stämmer (i fallet SUM skulle det alldeles uppenbart vara att komma under 5 timmar). För här någonstans finns också insikten om att jag aldrig kommer att kunna prestera på någon mer framträdande nivå. Så har det alltid varit. Kalla det insikt, eller erfarenhet. Egentligen har det aldrig stört mig, snarare tvärtom. Det har blivit en omständighet, som över tid förvandlats till fakta, som jag kan gömma mig bakom. För här finns en underlig form av rädsla som kan tränga sig på när jag, om än i sällsynta fall, kan känna att målsättningarna är inom räckhåll. Det är som att vägen dit varit utmaningen och att slutförandet, att nå själva bekräftelsen, blir skrämmande.

Jag tycker om att träna och kan lägga mycket tid på det. Löpträningen är 5 pass i veckan och oftast 7 mil, ibland mer ibland mindre. Blandade pass, både enklare distanspass, långpass och kvalitetspass. Konstens alla regler. Men prestera på det där viset att någon annan än de allra närmaste ens skulle bry sig, nej de förutsättningarna har jag (tydligen) inte. Vare sig fysiskt eller mentalt. Då är det annat som blir bekräftelsen, som i en mening går djupare; att de närmaste bryr sig. Här kanske det går att skönja ett svar, som en bakåtvänd mental bild, till varför den där riktiga tävlingsinstinkten aldrig infinner sig; att det för mig är viktigare att bli sedd av de som betyder så mycket för mig, i det jag gör och så som jag gör det. Som på SUM, med stapplande steg, långt från målsättningen och lång från ära och berömmelse.

Kanske är det onödigt att gå så djupt. För naturligtvis kan jag känna mig stolt över att ta mig 5 mil i terräng på knappa 5 och en halv timme (även om det är en bra bit från bästa resultat 2011). Vi är några få som över huvud taget tänker tanken att göra det, färre som gör det.

De flesta som gjort det gör om det. Det finns en form av bekräftelse, men också njutning, i att genomföra det. Som målsättning 1; att ha en bra dag. Att genomföra ett lopp som SUM gör att dagen blir bra, kroppen blir bekräftad och kroppen bekräftar dig.

Och så tittar jag på Ultra Marathon Statistics (Deutsche Ultramarathon Vereinigung/DUV) och plötsligt blir min ålder en resurs. Den alldeles uppenbart åldrande kropp kräver mer och bättre underhåll än vad den gjorde för sisådär 25-30 år sedan. Även om just ultralöpning drar till sig många äldre löpare, går det inte att bortse från att vid 47 år ålder har kroppen tappat en del av spänst, kraft och rörlighet. Men åldern är också, som sagt, en resurs. För när DUV kompenserar för ålder i en av kolumnerna på sin omfångsrika statistiksida, visar det sig att den tid jag gjorde 2011 (lite drygt 5.10) egentligen är sjutton minuter bättre. 4.53. Så är det naturligtvis inte. Men ändå, lite så är det. Bra för självbilden. För den enkla sanningen är att även om jag känner mig mer vältränad än på många år, så handlar sannolikt ekvationen idag mycket om att träna för att motverka kroppens åldrande. Att vara kvar på samma nivå är liksom fint så, tänker jag mig. Ålder som en resurs.

Här förvandlas också löpningen, njutningen av att träna och bekräftelsen i att klara ett och annat ultralopp, till jonglerande med siffror. Mycket tack vare DUV, förstås. 2011 var jag på plats 100 av 160 i mål – ultralöpning är en av de få idrottsgrenar, och framför allt så inom konditionsidrotten, som ofta låter kvinnor och män stå i samma resultatlista. Här är det människor som presterar, alldeles oavsett kön. Befriande tanke.

I mitt eget perspektiv, är plats 100 av 160 en ok placering, men inte så mycket mer. Men bättre än att filtrera på män, för då hamnar jag på plats 93 av 142 i mål. Då känns det bättre att lyfta ut klassen M45 (män 45 till 49 år), för då hamnar jag helt plötsligt på plats 13 av 23 fullföljande gubbar. Så går det att hålla på; översätta en prestation, benämnd via en tid, till andra och olika siffror. Placeringar, ålderskompensation, klasser. Vilket inte har någonting alls att göra med min förälskelse med löpning, med att oavsett väder vara – och kunna vara – ute och springa. Eller, siffrorna och statistiken borde inte ha någonting med med löpningens njutning att göra. Men kanske ändå är ett sätt för mig att hålla distans och sätta i perspektiv, såväl prestationer på tävling som träning. Att få ett mått på det jag gör, för att jag själv skall kunna förstå. Kanske är det så.

Målgång och medalj

Målgång och medalj [foto: Malin Långström]

Kanske är det just det som är målet; att sätta i perspektiv. Även om målgången, den där riktiga, bär med sig helt andra kvaliteter. Där är det oerhört enkelt: ett steg till, över linjen, och där är det avklarat. På ena sidan kämpa emot trötthet, kramp och de mer eller mindre uppbyggliga tankarna som är så svåra att styra och få på sin sida. Och på andra sidan samma linje bara strunta i det där, hänga på de egna knäna och få känna hur krafterna börjar återvända. Må bra av att ha genomfört ännu ett lopp, där just SUM har en särskild plats hos just mig, då det ju var det första ultralopp jag gjorde.

T-shirt och medalj efter målgång. Som det brukar vara. Också det en tradition. Om än inte lika betydelsefull längre som för 4 år sedan, då tröjan (och i viss mån medaljen) gav en påfallande känsla av bekräftelse. Nu är tröjan ytterligare en träningströja, om än en tröja där det bland reklamtryck också är invävt minnen.

Och som brukligt är på SUM, medaljen delas ut av en yngre medborgare som leende står där centimeter bort på andra sidan mållinjen. Så fint som det kan bli.

Även om medaljen i år var närmast ironisk (eller medvetet komisk?); inte kände jag mig som en sprinter inte. (Jag är väluppfostrad, så jag tackar ja när jag ”får” något. Inte minst från barnahand. Men egentligen, den här fullständigt anonyma lilla plåtbiten är helt ointressant. Bättre organisatörerna efterskänker de där pengarna – och varför inte lite mer ändå? – till Sörmlandsledens vänner. Som tack för lån av leden och som stöd för underhållet.)

Medaljens framsida

Medaljens framsida