Black River Run

schpriongsczz – eller varför jag åkte till Västerås

Börjar med detta enkla: anmälde mig sent, då jag hade svårt att hitta motivationen för att kämpa mig runt 100 miles. Hade svårt att hitta argument för. Det krävs ju lite mer än att ställa ut skorna liksom.

Jag har haft förvånansvärt svårt att ta mig under 24 timmar på 100 miles. Själv tycker jag att jag borde klara det, givet träningsmängd, tider på kortare lopp, osv. Men det är något med gnetet, och sannolikt också smärtan, som gör att jag ger upp. Och det var då här jag hittade motivationen för att dra västerut.

Innan start, BRR 2018.

Innan start, BRR 2018. Foto: Malin Långström.

De  längre lopp jag sprungit senaste året/n, har jag klarat utan skador. Knappt ens blåsor eller skav (om en då bortser skav i skrevet …). Visst, ibland har det gjort lite ont, men det har varit muskeltrötthet. Inget annat.

Jag har tidigare haft stora problem att få i mig energi. Det har jag till stor del kommit tillrätta med: äter bättre under loppen, och så dricker jag Maurten. Magen har mått mycket bättre. Vilket betyder att jag fått i mig mer. Vilket betyder att jag inte heller blivit toktrött på natten. Tidigare har jag varit mer eller mindre i koma när kvällen övergår i natt, och kunnat somna stående. Så inte senaste längre loppen.

Ett problem jag vet att jag har i de längre loppen, och som är svårt att ignorera, är att tempot faller alldeles för mycket efter några (ok, tiotalet) timmar. Även om jag går ut lugnt, så tar liksom muskeltröttheten över och drar ner tempot. Där, just där, hittade jag då motivationen för årets Black River Run.

Målet var [över]ambitiösa relativt högt (nåja …) tempo, hålla det konsekvent, och sedan se hur länge jag kunde kämpa mig vidare i samma tempo. Inte se 100 miles som målet, utan att hålla tempo.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.
ur Åkallan och löfte (Verner von Heidenstam)

Spänna bågen, med andra ord.

Formulerade målbilden som att göra varvet på 2 timmar. Det betyder snitt 7.30/km på de 16 km långa varvet. Gå relativt mycket de första fyra kilometrarna i terrängen, sedan hålla igång löpningen via första stationen vid knappt 6 km, utefter Svartån, förbi kyrkogården och genom koloniområdet, ner till vändpunkten strax efter 12 km. Löpning fram till trappan vid knappt 14 km och sedan gå i uppförsbackarna på terrängspåret. Enkelt.

Ha en plan för hur, vad och var jag skall äta. Dricka bra hela vägen. Och, som vanligt, stödet i en förträfflig support av Malin vid varvningen. Hade som ambition att ha pacer på varv 7 och 8, men hon var tvungen att dra sig ur. Sånt är det ibland, inget konstigt.

Skulle varvet gå på under 2 timmar, så blir de minuterna bonus-minuter som jag går efter varvningen. Varvningen skulle inte ta någon tid i anspråk; det fanns en tydlig strategi (byta vätskeflaska, fylla på med ny energi i löparvästen, och så äta vid regelbundna tider – alltid äta vid regelbundna tider …).

Avslappnad, innan start.

Avslappnad, innan start. (Och ett underligt leende.) Foto: Malin Långström.

Varv 1 helt enligt planen. Kort tid vid varvningen. Fick ett par bonus-minuter som jag kunde gå.

Varv 2 och 3 samma sak. Snabbt in i depå, ut igen, gå några minuter. Visst var det ett tempo som nu efter snart 50 km började kännas, men inte så mycket mer än så. Även om det började finnas aningar om att det kanske var lite för högt tempo. Skulle jag hålla detta, skulle jag hamna på 20 timmar. Mitt bästa 100 miles utomhus tidigare (om än 2014) är en bit över 25 timmar. Som sagt, [över]ambitiöst! Men motiverande. Ett skäl att åka till Västerås.

Varv 4 var det emellanåt lite tyngre att hålla tempo, men det gick i stort bra. 2.04 på varvet, kom in i varvning på totalt strax under 8 timmar. Enligt planen egentligen. Lite längre tid i depån den här gången, eftersom det nu skulle på pannlampa, byta till lite varmare nattkläder, reflexväst. Men tiden i depån var ändå inte mer än sju minuter, vilket är ok.

Varv 5. Börjar bli lite tyngre nu, känner att det tar emot lite mer. Visst, gör varvet på 2.13, men det var slitigt. Känner att ork, lust, motivation sipprar ur mig, som den där hala ålen; känner den glida iväg. Mellan fingrarna, rinner iväg. Lyckas inte få fast den, lyckas inte hålla motivationen inom mig. Nästan så jag kan se den dunsta bort där i den tidiga natten.

Blir ett lite längre stopp i depån; toalettbesök är nu både viktigt och akut. Blir erbjuden en pacer när jag kommer ut. Känns ändå inspirerande. Intalar mig att det går bra nu, är ju ändå varv 6. Det gör det också några kilometer: genom skogen är tempot helt ok. Springer lite. Går med raska, och ganska kraftfulla steg. (Ok, pacern, stackarn, blir ju kall, men det är liksom en helt annan sak.) Men sedan är det tuffare att hålla tempot. Och för första gången sedan starten klockan 10 stannar jag på banan. Visserligen bara några sekunder, men står still. Kanske inte så mycket av (muskel)trötthet egentligen, men av att jag känner mig utpumpad, skulle jag tro. Urlakad. Kraften och motivationen har smitit iväg.

Det är lite svårare att få i sig energi, men det går. Det går att dricka också, även om vatten är mer lockande än sportdryck. Fötterna lite ömma, men inga problem. Det är just det där med motivation, med att ha huvud och kropp i synk. Jag vet av erfarenhet att jag klarar det, att om jag har huvudet med mig, så ger jag inte upp.

Men inför varvningen känns det som jag just börjar ge upp. Försöker intala mig att ta mig in i depå, få i mig lite att äta, och sedan efter det fatta ett eventuellt beslut om att bryta. Sitter ner en stund; det känns bra att sitta ner. Får i mig lite att äta, utan några problem egentligen. Men här någonstans tror jag att den höga ambitionen, den [över]ambitiösa planen, tar ut sin rätt. För även om jag nu gjort 6 varv på 13 timmar (varv 6 tog ändå inte mer än lite drygt 2.25), så är engagemanget inte kvar. schpriongsczz Ljudet av en sträng som brister.

Jag tror jag fick svar på min fråga där och då. Jag hade satsat, jag gav det ett försök. schpriongsczz Att jag inte nådde fram är inte så överraskande. Däremot glad att jag spände bågen. När jag efter att ha suttit fem (eller kanske tio) minuter, börjar jag skaka. Benen har nu lagt av; det är inte trevligt att gå in i stugan, ser inte vackert ut. Skakar, lägger mig på golvet i värmen. Och fortsätter skaka. Somnar av några minuter. Efter att ha legat där en stund, stapplar och skakar jag ut till omklädningsrummet, tar en varm dusch, och kroppen börjar återvända. Klär mig varmt. Och så åker vi hem, Malin och jag.

Somnade på golvet.

Somnade på golvet. Foto: Malin Långström.

Naturligtvis besviken. Finns ju ingen anledning att ge sig på 100 miles om en inte tror sig om att klara det. Men samtidigt ganska nöjd, nöjd med att jag spände den där bågen, nöjd med en massa nya erfarenheter, nöjd med att jag nu kan komma ännu bättre förbered nästa gång. För har redan börjar formulera nya planer, nya målbilder. Men än så länge är de mina, de skall få gro till sig, får bli del av mitt jag först.

tack Elin, för att du fixade pacer
tack Patrik, för att du var en härlig pacer (ledsen att det tog så lång tid …)
tack Alexandra, för att du var där
och det varmaste av alla tack till Malin, som alltid är där, även när det låter schpriongsczz