Espoo 24 timmars (Endurance24h)

Startskottet gick av 12.00 lördagen 21 februari. Det small till, startfältet var iväg. Bara att börja räkna ner; 24 timmar går fort. Lite drygt 100 personer kom till start; 21 kvinnor och 83 män. Detta var min andra start i ett 24-timmars lopp. Första gången var i Oslo 2012.

Målbilden var klar; att klara drygt 160 kilometer. I Oslo hade jag fått ihop (lite retsamma) 157,5 km. Nu var målsättningen att jag skulle klara de där 160, denna magiska gräns. Vilket skulle betyda minst 413 varv på en 390,04 meter lång bana. Och den banan är tuff. Tunn matta direkt på betong. Å andra sidan, banan är helt flackt. Vilket, enligt vissa, är en del av problemet – det blir inte mycket variation för benen under dessa 24 timmar …

Banan i Espoo

Banan i Espoo

Kom väl förberedd. Tre par skor, ombyte och en låda med en hel del diverse. Energibars, elektrolyttabletter, gel, plåster, nudlar, nötter och inte minst koffeintabletter. Vet att natten blir lång, och vet att magen har svårt att klara så här långa lopp. Vill ha mina egna prylar, min egen mat, min egen energi. Kanske är det bara mentalt, men fint så.

Långbord, Espoo

Långbord, Espoo

Planen var ganska enkel. Fixa personligt rekord och med det för första gången klara över 160 km på mindre än 24 timmar. Gärna 161 kilometer, vilket är 100 miles och en självklar målbild för alla ultralöpare. 100 miles på under 24 timmar. Sex tidigare försök har inte riktigt nått dit, även om det varit nära ett par gånger. Fem av dessa visserligen utomhus och i terräng, men ändå; under 24 timmar på 100 miles har gäckat mig.

Planen för att nå dit var ödmjuk; ta det som det kommer. Det lilla jag visste från tidigare var att det blir jobbigt, inte minst det där med att vilja sova och att magen knasar; det är naturligtvis ett absolut måste att få i sig näring och vätska. När magen vid tidigare lopp har slutat fungera efter 10 timmar, och att det efter det knappt varit möjligt att ens dricka, är det svårt att hålla igång … Så, se till att få i mig mat, energi, vätska, salter, är ett mantra jag upprepat för mig själv veckorna innan loppet. Bättre ta det lugnt, för att bygga in energi liksom.

Efter 4 timmar känns allt bra

Efter 4 timmar känns allt bra

Utöver det visste jag, från andras erfarenhet, att banan är helt oresonlig. Hård, stum och allt annat än gästvänlig.

Efter 10 timmar var det tufft. Det är då det börjar bli jobbigt på allvar. Natten tar kontur, benen börjar bli småstumma. Bytt skor en gång (från Altra Paradigm till Pearl Izumo EM trail), stortårnas naglar börjar ömma. Magen börjar protestera. Det privata delmålet att nå till 100 km efter 12 timmar, för att ha en god marginal, är inte längre realistiskt. ”Ge inte upp, om ett par timmar vänder det”, lyder mantrat. Mitt och andras. Vet att det är så. Betyder inte att det är lätt.

Biter i, uppdaterar målbilden; når jag till 90 km på 12 timmar – midnatt – har jag bara 70 km som jag behöver klara på andra halvan. Vaknar till liv, ser möjligheter. Ultralöpningen handlar sannolikt mycket om det; att se möjligheter. Att se bortom en krök, bortom en tånagel eller surmulen mage. Så, in i mig själv, några varv till, displayen tickar på, varv på varv, närmar mig delmålet.

Haft ett jämt tempo hittills. Mellan 2.35 och 2.50 per varv (mellan 6.35 och 7.00-tempo), bortsett då jag stannat till för toalettbesök, fixa med mat/dryck eller bytt skor.

När jag varit igång 11 timmar inser jag att jag med lätthet klarar 90 km innan klockan slår midnatt. Har inte mer än knappt 5 kilometer dit. Bestämmer mig för att byta skor igen (nu inne på tredje paret; Saucony Cortana) och gå till jag nått de där 90 kilometrarna. Sedan, när jag når 90 km skall jag unna mig en lite längre vila fram till midnatt. 10 minuters vila ”vinner” jag, och utnyttjar den till att byta skor igen; Altra, för nu skall här springas igen. Och för att fixa i ordning med vätska. Men inte minst, att äta lite; för att kunna klara det vet jag att jag behöver ta det lugnt så att energin i alla fall ges en rimlig chans att ta sig en bit ner i systemet. Bättre då att ta det lugnt och äta, än att tvinga mig själv vidare och inte kunna få ner något. Enkel matematik. Egentligen.

Och nu är planen idiotenkel. Jag har 12 timmar på mig, för att klara 70 km. Delar in detta i tre fyra-timmars pass. Varje timme = 6 km (för 12 gånger 6 km = 72 km = målet avklarat). Fortsatt är ju behovet av energi och näring stort. Men för att få i mig det behöver jag också vila.

Intalar mig nu min nya plan: Klara av 6 km/timma, när det är uppnått dra ner på tempot och gå samtidigt som du äter och dricker! När ny timma börjar, spring fram till du klarat sex nya kilometer (vilket, om allt fungerar väl, inte längre är 6 km utan något mindre, eftersom jag gjort lite ”för mycket” timmen innan). Och när ett fyra-timmars pass är avklarat, utnyttja den ”vunna tiden” till att äta och vila. Låta kroppen och inte minst magen hämta sig.

Efter knappt 16 timmar, klockan halv fyra på natten, har jag ”vunnit” 30 minuter. Äter, sover en stund, blir väckt av mobilens timer. Ut igen. Fyra timmar till. Med sju timmar kvar, 42 kilometer till målet; en mara så här på morgonkvisten bör fungera. Och så, strax före klockan 8 på morgonen har jag nått mitt nya delmål (24 nya km på de senaste fyra timmarna) och har nu 12 minuters vila att se fram emot efter att ha ätit lite till.

Vaknar. Klockan är nu 08.00. Har fyra timmar på mig för att klara ytterligare 24 kilometer. Och det känns inte bara möjligt, utan att detta har jag hemma, det känns om inte lätt så utan större problem. Visst, fötterna ömmar. Magen är sur. Jag vill allra helst sova. Men är nu helt övertygad om att detta kan jag klara av!

Ser samtidigt att det är så många som lagt av. Som blivit besegrade av banan, eller sitt eget för höga tempo. Som sitter eller ligger utefter banan. Och på banan, person efter person som jag lyckas springa förbi. Jag är fortsatt på banan, ser hur jag klättrar – om än långsamt – i resultatlistan. Framför allt, hur jag varv på varv kommer närmare mitt mål. Har nu tagit fram hörlurar för första gången och lyssnar på lite stillsam musik; Lisa Germano ”No Elephants” och Philip Selway ”Weatherhouse”. Känns som kroppen, eller framför allt huvudet, inte är redo för mer just nu.

Tre timmar kvar, en kilometer tillgodo.
Går bra det här. Växlar mellan att löpa, fortsatt någonstans mellan 2.45 och 2.55-varv (och då håller jag högre tempo än flertalet), och att gå. Vill inte förstöra något genom att bli övermodig. Håller kvar vid målet +161 kilometer.
Går bra det här.
Två timmar kvar. 1,5 kilometer tillgodo. Slänger nu på mig hörlurarna igen och spellistan ”Espoo 2015” med enbart upptempo-låtar. Och nu slår det till på allvar, drabbas av en … ja, jag vet inte vad, men gör nu den närmaste halvtimmen mina snabbaste varv. Nere på 2.10 som bäst, medeltempot är 2.19. Har 8 varv på raden där jag snittar 2.14. En helt fantastisk känsla att ha krafter kvar, att kunna hålla tempo och springa om andra löpare.
Och mitt i detta virvlande lyckorus kommer min support tillbaka. De bara ler åt mig, jag bara ler. Tårögd, trött, men vet att jag är hemma nu, jag fixar det här.

När klockan är 10.30, det är 90 minuter kvar att springa, sätter jag mig ner. Har fem kilometer till att klara av. På 90 minuter. Får en isglass (oerhört gott). Får lite massage i nacken. Får lite kärleksfulla ord. Dricker lite. Går några varv, för att spara på mig lite krafter igen.

Klockan 11.19 har jag klarat 160 km (23 timmar och 19 minuter).
Klockan 11.27 har jag klarat 161 km.

Springer några varv till. Kramp i magen drar ner tempot. Går lite.

Spurtar (även om allt är relativt) ett par varv. När skottet ljuder, vi har gjort våra 24 timmar, har jag klarat av 165 658 meter.

Slutvarvet :)

Slutvarvet :)

Känns bra. Planen höll, kroppen höll (nästan; magen bråkar, det gör den). Två personliga rekord: har aldrig sprungit så här lång – tidigare rekordet var 161 kilometer. Och har, äntligen!, klarat 161 kilometer på under 24 timmar.

Nu vill jag sova.

  • 165658 meter
  • 1440 minuter
  • 115 meter per minut
  • 424 varv á 390,04 meter (plus 281 meter)
  • 2m 10s snabbaste varv (= 5.33-tempo), efter drygt 22 timmar
  • 32m 21s långsammast varv, sov en stund (helt enligt planen)
  • 3m 23s medeltid per varv
  • 8.41 min/km som medeltempo
  • bäst tempo/halvtimme mellan 22 och 22.30 timmar (12 varv, 2m 19s i snitt)
  • 25 av 88 startande
  • Fyra svenskar före mig, fyra efter mig
  • 0 blåsor
  • 2 blå naglar
  • Somnade 3 gånger
  • 24 timmar

En tanke på “Espoo 24 timmars (Endurance24h)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s