Ultravasan

Ett av mina mål när jag gav mig iväg mot Mora var att klara det på sub 6 timmar – till Evertsberg. Halvvägs. 47 km. Dit var jag faktiskt 20 minuter snabbare än Jonas Buud … var i mål. Han sprang Ultravasans 9 mil på närmast osannolika 5 timmar och 45 minuter. Bortom ord. (Jag var i Evertsberg efter 5.25.)

Inför start på Ultravasan 2015

Inför start på Ultravasan 2015

Men, som brukligt är, låt mig ta det från början. Vilket i det här fallet är 05.00 i Sälen. Kallt, 3 plusgrader, så det tog mig ett par timmar att tina upp. Att dra iväg utan vantar på händerna var inte något genidrag. När jag kom till Smågan (9 km dit) och de då efterlängtade bajamajorna var fingrarna så stela att det var lite extra svårt att hålla hygienen, om en säger så.

Sträckan upp mot Smågan började med en lång uppförsbacke. Vad som slår mig i backen är att så många av oss ultralöpare är ganska dåliga på att gå; det är som vi är ute och vandrar. Armarna hänger, fladdrar, utan något egentligt syfte. Här tror jag vi har mycket att göra, att få med armarna mer aktivt.

Efter Smågan, och det där sittande besöket, väntade mer spännande löpmiljö: stigar, spänger. Och det var nog så att det var två saker som jag inte riktigt insett om banan när jag läst på och lyssnat in inför start. Dels att det var backigare än jag tänkt (ja, jag bor i platta Stockholm), dels att det var mer stigar än jag förstått. Nu var det ändå närmast optimala förhållanden, med torrt och fint i både skog och mark. Det var i det perspektivet mycket lättsprunget. Men, igen, det var backigt.

Mina mer eller mindre optimistiska målsättningar (eller om de var naiva?) kom att bli grusade en efter en. Men in till Mångsbodarna fanns fortfarande ambitioner kvar, och en hel del kraft. Här var drygt 23 km gjorda, och vi var nu mitt inne i en lång utförslöpa. Benen var med mig, huvudet var positivt och magen var fortfarande med på noterna. Det kändes bra.

Upp mot Risberg och 53 km kvar (ååh, dessa klassiska namn, de är ju så underbara) säger förnuftet – ja, huvudet är fortfarande med mig (och kroppen känns helt ok) – att målet att kämpa för en prestationsmedalj, inte längre är så förnuftigt. Att jag skulle klara det hela på under 9 timmar och 30 minuter känns som en väl tuff utmaning, jag klarar helt enkelt inte hålla det tempo som krävs i nio mil med den kupering och det underlag som jag befinner mig i. Visst, det är många lättsprungna partier, och det är en relativt lätt bana för att vara i fjällmiljö. Men platt-Stockholm är det förstås inte …

Det gör ändå inte så mycket, jag har fortsatt två andra målbilder att arbeta med. Och 9.30 var verkligen den stora målsättningen där allt skulle fungera helt optimalt, där jag skulle överträffa mig själv. Men kroppen känns fortfarande bra, och benen svarar fint. Skoj det här!

Mellan Risberg och Evertsberg händer två saker som båda är rejält inspirerande. Det första är att min support, och så mycket mer än så!, står vid vägkanten, i sommarmorgonen, vinkar och hejar på. Energigivare.

Mot Evertsberg

Mot Evertsberg. Vad Malin såg. (Jag är där, en bit bort, i grön tröja.)

Det andra var att vi där, vid någon krök, vid en tjärn, vid en liten kulle, passerade maraton och gick över till att springa ultra. Och fortsatt kändes benen bra, magen måtte fortfarande ganska fint, och huvudet var fullt av positiva intryck.

Väl framme i Evertsberg är det nu inte ens halva sträckan kvar. Bara 43 km, ett maraton. De sista kilometrarna före Evertsberg hade jag funderat på vad jag skulle plocka ut ur dropbagen, som jag så nogsamt förberett. Där finns torra kläder, bars och gel, nötter, skor, och salva – det brukar ju bli ganska skavigt på de där lite mer diskreta platserna. Det slapp jag helt den här gången, smorde in mig med Sportslick innan start och inte ens antydan till skav. Mirakelsalva.

I Evertsberg

Välkomnas till Evertsberg

Tog mig tid att sitta ner en stund, åt och drack lite. Böt skor, från Pearl Izumu EM Trail till Altra Paradigm. Det skulle bli än mer lättsprunget (sas det), det skulle bli mer asfalt (sas det), det skulle sannolikt vara skönt med lite mer vadderade skor. Med stor tåbox. Med nya fina gaiters från Dirty Girl Gaiters skulle jag inte heller behöva oroa mig för grus i dojjan, var tanken. Vilket stämde, de höll ute allt, inte ett barr i strumpan på hela dagen! Inga skav, inga blåsor, en blå nagel.

Tydligen var efter Evertsberg som Jonas Buud ryckte. De femton kilometrarna härifrån till Oxberg, mycket nerför, en del asfalt, här drar Buud ifrån med över sex minuter. Det är oerhört mycket. Jag behövde mer än dubbelt så mycket tid för den sträckan som Buud. Det är också ganska mycket. Och även om jag inte hade en negativ split, vilket också var en målsättning, så hade jag acceptabelt ”jämn” tid (läs; förlorade inte så mycket). Eller, konstant tog jag mig uppåt i resultatlistan.

Mellantider och andra siffror

Mellantider och andra siffror

Men, en variation på närmare 90 sekunder i tempo är inte så jämnt, det är det inte. Särskilt inte när det blir långsammare efter hand, där banan i någon mening borde vara lättare. Mer nerför, mindre stigar, och så. Men också allt segare ben. 11 timmar är trots allt just det, 11 timmar. Men det är då det, nu är nu. Och nu, kvar i Evertsberg, har jag varit igång lite knappt 5 och en halv timme. Buud är ju inte ens i mål ännu ;)

Efter Evertsberg går det så nerför, en hel del asfalt. Altra-skorna är mjuka och goa att kliva omkring i. Fortfarande känns kroppen helt ok, tanken är flexibel (uppdaterar målbilder allteftersom …), och magen håller fortfarande ihop. Även om det inte längre ä lockande att stoppa i sig att äta, fungerar det fortfarande att göra det. Tuggar på, både käften och benen, liksom.

Oxberg (28 km kvar) passeras. Innan dess var det annat som passerade också; en av fördelarna med lopp i naturmiljö är att det aldrig är långt från naturtoalett. Skönt att krama ett träd för att slippa huka hela vägen. (En liten förpackning med våtservetter är guld värd. Nog med detaljer där.) Hökberg är sista stora målet – därefter är det ju inte mycket mer än en långspurt kvar!

Eftersom magen börjat strejka nu (brukar ske däromkring 7-8 timmar, så det har ändå gått bra), är det bara att försöka applicera det mantra jag föresatt mig att upprepa varje gång det blir aktuellt; ”lös problemet”. Alltför ofta har jag haft en tendens att känna mig uppgiven när kropp, mage eller huvud börjar strejka. Den här gången skulle det inte bli så. Den här gången skulle jag ”lösa problemen”. Och eftersom magen krånglade, så var jag låg på vätska och energi. ”Lös problemet”. Stannade därför ett par minuter i Hökberg, satte mig ner, drack en hel del, pratade med Malin. Nu har jag lite drygt 2.5 timmar på mig att klara de sista knappa 2 milen, och ändå ta mig under 11 timmar. Lämnar Hökberg med tanken att det fixar jag, easypeasy.

Lämnar Hökberg

Lämnar Hökberg, med tydligt tunga axlar …

Men axlarna tynger mig tydligen. Det syns ju tydligt, att den där kroppen skulle behöva något stärkande. Men det vet jag själv inte då, där i Hökberg, utan tycker nog att jag har det under kontroll. Väl kommen till Eldris (8.9 km kvar) är jag inte längre lika säker, men huvudet säger att det kommer att gå – vilket säger en del om att huvudet inte riktigt är med längre. Matematiken svajjar. Benen börjar bli ganska stumma, och vid 83 km är det som att det sista av krafter blir liggande där någonstans, vid någon uppförsmota. Krafterna har som runnit av mig – nej, jag skulle inte skylla på solen, har klarat värmen bra och kunnat kyla ner mig med vatten över huvudet efter hand. Men det tar slut här, sannolikt med insikten om att det inte blir sub 11 timmar (heller).

Går ett par kilometer. Sedan, vid 85, börjar jag småjogga igen. Upplever själv att jag joggar; misstänker att publiken snarare ser någon form av guppande rörelser. Nåja, någon skönhetstävling är det fan inte. Tuggar på. Går i uppförsbackar, god fort i nedförsbackar. Låren har hållt bra. Ingen kramp. Vaderna likaså; stumma men okrampade.

Mora vill liksom inte riktigt komma. Backar. Upp och ner. Och så, badplats. Där minsann, där sitter folk och gottar sig. Badar, grillar. Campingplats. Också ett sätt. De sitter där, med pilsner(magar), på plaststolar, femtiotvå centimeter från banmarkeringens rödvita plastband. Också ett sätt. Nej, någon skönhetstävling är det inte. Och så, brant nerför, bro, brant uppför, ”det är sista backen nu!” ler någon plaststolssittande herre, krök, och långt där borta, något som mycket väl skulle kunna vara Mora. Den där bågen, valspråket. Målet.

Spurta är verkligen att ta i. Men håller mig leende, springande (guppande), upprätt, sista biten in i mål. Uppskattande publik (en är ju en lustiger form av underhållning). En medalj. En t-shirt.

Fick en tröja

Fick en tröja

Finished. Slut. Känner mig utslagen.

Men säg det som varar. Det går över. Kraften kommer tillbaka. Nöjd, och med en leende supporter, ständigt där vid sidan, alltid i hjärtat. En pizza slinker ner, efter viss ansträngning – det kommer att ta någon dag ytterligare innan magen är i fas igen.

Hejjar på de som fortfarande kämpar, denna klassiska målraka. För segrar, nu och i framtiden.

Sälen, strax efter startskottet, supportrar vänder hem igen

Sälen, strax efter startskottet, supportrar vänder hem igen

Tittar (avslutningsvis) lite på siffror.
1033 män startade (eller i alla fall anmälda), 683 kom i mål. 66% tog sig i mål.
207 kvinnor, 138 i mål. 66% tog sig i mål. Intressant; ofta brukar andelen kvinnor som tar sig i mål på ultralopp vara högre än för män.
Jag hade placering 450 av männen. Av de som tog sig i mål. Nöjd.

Espoo 24 timmars (Endurance24h)

Startskottet gick av 12.00 lördagen 21 februari. Det small till, startfältet var iväg. Bara att börja räkna ner; 24 timmar går fort. Lite drygt 100 personer kom till start; 21 kvinnor och 83 män. Detta var min andra start i ett 24-timmars lopp. Första gången var i Oslo 2012.

Målbilden var klar; att klara drygt 160 kilometer. I Oslo hade jag fått ihop (lite retsamma) 157,5 km. Nu var målsättningen att jag skulle klara de där 160, denna magiska gräns. Vilket skulle betyda minst 413 varv på en 390,04 meter lång bana. Och den banan är tuff. Tunn matta direkt på betong. Å andra sidan, banan är helt flackt. Vilket, enligt vissa, är en del av problemet – det blir inte mycket variation för benen under dessa 24 timmar …

Banan i Espoo

Banan i Espoo

Kom väl förberedd. Tre par skor, ombyte och en låda med en hel del diverse. Energibars, elektrolyttabletter, gel, plåster, nudlar, nötter och inte minst koffeintabletter. Vet att natten blir lång, och vet att magen har svårt att klara så här långa lopp. Vill ha mina egna prylar, min egen mat, min egen energi. Kanske är det bara mentalt, men fint så.

Långbord, Espoo

Långbord, Espoo

Planen var ganska enkel. Fixa personligt rekord och med det för första gången klara över 160 km på mindre än 24 timmar. Gärna 161 kilometer, vilket är 100 miles och en självklar målbild för alla ultralöpare. 100 miles på under 24 timmar. Sex tidigare försök har inte riktigt nått dit, även om det varit nära ett par gånger. Fem av dessa visserligen utomhus och i terräng, men ändå; under 24 timmar på 100 miles har gäckat mig.

Planen för att nå dit var ödmjuk; ta det som det kommer. Det lilla jag visste från tidigare var att det blir jobbigt, inte minst det där med att vilja sova och att magen knasar; det är naturligtvis ett absolut måste att få i sig näring och vätska. När magen vid tidigare lopp har slutat fungera efter 10 timmar, och att det efter det knappt varit möjligt att ens dricka, är det svårt att hålla igång … Så, se till att få i mig mat, energi, vätska, salter, är ett mantra jag upprepat för mig själv veckorna innan loppet. Bättre ta det lugnt, för att bygga in energi liksom.

Efter 4 timmar känns allt bra

Efter 4 timmar känns allt bra

Utöver det visste jag, från andras erfarenhet, att banan är helt oresonlig. Hård, stum och allt annat än gästvänlig.

Efter 10 timmar var det tufft. Det är då det börjar bli jobbigt på allvar. Natten tar kontur, benen börjar bli småstumma. Bytt skor en gång (från Altra Paradigm till Pearl Izumo EM trail), stortårnas naglar börjar ömma. Magen börjar protestera. Det privata delmålet att nå till 100 km efter 12 timmar, för att ha en god marginal, är inte längre realistiskt. ”Ge inte upp, om ett par timmar vänder det”, lyder mantrat. Mitt och andras. Vet att det är så. Betyder inte att det är lätt.

Biter i, uppdaterar målbilden; når jag till 90 km på 12 timmar – midnatt – har jag bara 70 km som jag behöver klara på andra halvan. Vaknar till liv, ser möjligheter. Ultralöpningen handlar sannolikt mycket om det; att se möjligheter. Att se bortom en krök, bortom en tånagel eller surmulen mage. Så, in i mig själv, några varv till, displayen tickar på, varv på varv, närmar mig delmålet.

Haft ett jämt tempo hittills. Mellan 2.35 och 2.50 per varv (mellan 6.35 och 7.00-tempo), bortsett då jag stannat till för toalettbesök, fixa med mat/dryck eller bytt skor.

När jag varit igång 11 timmar inser jag att jag med lätthet klarar 90 km innan klockan slår midnatt. Har inte mer än knappt 5 kilometer dit. Bestämmer mig för att byta skor igen (nu inne på tredje paret; Saucony Cortana) och gå till jag nått de där 90 kilometrarna. Sedan, när jag når 90 km skall jag unna mig en lite längre vila fram till midnatt. 10 minuters vila ”vinner” jag, och utnyttjar den till att byta skor igen; Altra, för nu skall här springas igen. Och för att fixa i ordning med vätska. Men inte minst, att äta lite; för att kunna klara det vet jag att jag behöver ta det lugnt så att energin i alla fall ges en rimlig chans att ta sig en bit ner i systemet. Bättre då att ta det lugnt och äta, än att tvinga mig själv vidare och inte kunna få ner något. Enkel matematik. Egentligen.

Och nu är planen idiotenkel. Jag har 12 timmar på mig, för att klara 70 km. Delar in detta i tre fyra-timmars pass. Varje timme = 6 km (för 12 gånger 6 km = 72 km = målet avklarat). Fortsatt är ju behovet av energi och näring stort. Men för att få i mig det behöver jag också vila.

Intalar mig nu min nya plan: Klara av 6 km/timma, när det är uppnått dra ner på tempot och gå samtidigt som du äter och dricker! När ny timma börjar, spring fram till du klarat sex nya kilometer (vilket, om allt fungerar väl, inte längre är 6 km utan något mindre, eftersom jag gjort lite ”för mycket” timmen innan). Och när ett fyra-timmars pass är avklarat, utnyttja den ”vunna tiden” till att äta och vila. Låta kroppen och inte minst magen hämta sig.

Efter knappt 16 timmar, klockan halv fyra på natten, har jag ”vunnit” 30 minuter. Äter, sover en stund, blir väckt av mobilens timer. Ut igen. Fyra timmar till. Med sju timmar kvar, 42 kilometer till målet; en mara så här på morgonkvisten bör fungera. Och så, strax före klockan 8 på morgonen har jag nått mitt nya delmål (24 nya km på de senaste fyra timmarna) och har nu 12 minuters vila att se fram emot efter att ha ätit lite till.

Vaknar. Klockan är nu 08.00. Har fyra timmar på mig för att klara ytterligare 24 kilometer. Och det känns inte bara möjligt, utan att detta har jag hemma, det känns om inte lätt så utan större problem. Visst, fötterna ömmar. Magen är sur. Jag vill allra helst sova. Men är nu helt övertygad om att detta kan jag klara av!

Ser samtidigt att det är så många som lagt av. Som blivit besegrade av banan, eller sitt eget för höga tempo. Som sitter eller ligger utefter banan. Och på banan, person efter person som jag lyckas springa förbi. Jag är fortsatt på banan, ser hur jag klättrar – om än långsamt – i resultatlistan. Framför allt, hur jag varv på varv kommer närmare mitt mål. Har nu tagit fram hörlurar för första gången och lyssnar på lite stillsam musik; Lisa Germano ”No Elephants” och Philip Selway ”Weatherhouse”. Känns som kroppen, eller framför allt huvudet, inte är redo för mer just nu.

Tre timmar kvar, en kilometer tillgodo.
Går bra det här. Växlar mellan att löpa, fortsatt någonstans mellan 2.45 och 2.55-varv (och då håller jag högre tempo än flertalet), och att gå. Vill inte förstöra något genom att bli övermodig. Håller kvar vid målet +161 kilometer.
Går bra det här.
Två timmar kvar. 1,5 kilometer tillgodo. Slänger nu på mig hörlurarna igen och spellistan ”Espoo 2015” med enbart upptempo-låtar. Och nu slår det till på allvar, drabbas av en … ja, jag vet inte vad, men gör nu den närmaste halvtimmen mina snabbaste varv. Nere på 2.10 som bäst, medeltempot är 2.19. Har 8 varv på raden där jag snittar 2.14. En helt fantastisk känsla att ha krafter kvar, att kunna hålla tempo och springa om andra löpare.
Och mitt i detta virvlande lyckorus kommer min support tillbaka. De bara ler åt mig, jag bara ler. Tårögd, trött, men vet att jag är hemma nu, jag fixar det här.

När klockan är 10.30, det är 90 minuter kvar att springa, sätter jag mig ner. Har fem kilometer till att klara av. På 90 minuter. Får en isglass (oerhört gott). Får lite massage i nacken. Får lite kärleksfulla ord. Dricker lite. Går några varv, för att spara på mig lite krafter igen.

Klockan 11.19 har jag klarat 160 km (23 timmar och 19 minuter).
Klockan 11.27 har jag klarat 161 km.

Springer några varv till. Kramp i magen drar ner tempot. Går lite.

Spurtar (även om allt är relativt) ett par varv. När skottet ljuder, vi har gjort våra 24 timmar, har jag klarat av 165 658 meter.

Slutvarvet :)

Slutvarvet :)

Känns bra. Planen höll, kroppen höll (nästan; magen bråkar, det gör den). Två personliga rekord: har aldrig sprungit så här lång – tidigare rekordet var 161 kilometer. Och har, äntligen!, klarat 161 kilometer på under 24 timmar.

Nu vill jag sova.

  • 165658 meter
  • 1440 minuter
  • 115 meter per minut
  • 424 varv á 390,04 meter (plus 281 meter)
  • 2m 10s snabbaste varv (= 5.33-tempo), efter drygt 22 timmar
  • 32m 21s långsammast varv, sov en stund (helt enligt planen)
  • 3m 23s medeltid per varv
  • 8.41 min/km som medeltempo
  • bäst tempo/halvtimme mellan 22 och 22.30 timmar (12 varv, 2m 19s i snitt)
  • 25 av 88 startande
  • Fyra svenskar före mig, fyra efter mig
  • 0 blåsor
  • 2 blå naglar
  • Somnade 3 gånger
  • 24 timmar