Black River Run

schpriongsczz – eller varför jag åkte till Västerås

Börjar med detta enkla: anmälde mig sent, då jag hade svårt att hitta motivationen för att kämpa mig runt 100 miles. Hade svårt att hitta argument för. Det krävs ju lite mer än att ställa ut skorna liksom.

Jag har haft förvånansvärt svårt att ta mig under 24 timmar på 100 miles. Själv tycker jag att jag borde klara det, givet träningsmängd, tider på kortare lopp, osv. Men det är något med gnetet, och sannolikt också smärtan, som gör att jag ger upp. Och det var då här jag hittade motivationen för att dra västerut.

Innan start, BRR 2018.

Innan start, BRR 2018. Foto: Malin Långström.

De  längre lopp jag sprungit senaste året/n, har jag klarat utan skador. Knappt ens blåsor eller skav (om en då bortser skav i skrevet …). Visst, ibland har det gjort lite ont, men det har varit muskeltrötthet. Inget annat.

Jag har tidigare haft stora problem att få i mig energi. Det har jag till stor del kommit tillrätta med: äter bättre under loppen, och så dricker jag Maurten. Magen har mått mycket bättre. Vilket betyder att jag fått i mig mer. Vilket betyder att jag inte heller blivit toktrött på natten. Tidigare har jag varit mer eller mindre i koma när kvällen övergår i natt, och kunnat somna stående. Så inte senaste längre loppen.

Ett problem jag vet att jag har i de längre loppen, och som är svårt att ignorera, är att tempot faller alldeles för mycket efter några (ok, tiotalet) timmar. Även om jag går ut lugnt, så tar liksom muskeltröttheten över och drar ner tempot. Där, just där, hittade jag då motivationen för årets Black River Run.

Målet var [över]ambitiösa relativt högt (nåja …) tempo, hålla det konsekvent, och sedan se hur länge jag kunde kämpa mig vidare i samma tempo. Inte se 100 miles som målet, utan att hålla tempo.

Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.
ur Åkallan och löfte (Verner von Heidenstam)

Spänna bågen, med andra ord.

Formulerade målbilden som att göra varvet på 2 timmar. Det betyder snitt 7.30/km på de 16 km långa varvet. Gå relativt mycket de första fyra kilometrarna i terrängen, sedan hålla igång löpningen via första stationen vid knappt 6 km, utefter Svartån, förbi kyrkogården och genom koloniområdet, ner till vändpunkten strax efter 12 km. Löpning fram till trappan vid knappt 14 km och sedan gå i uppförsbackarna på terrängspåret. Enkelt.

Ha en plan för hur, vad och var jag skall äta. Dricka bra hela vägen. Och, som vanligt, stödet i en förträfflig support av Malin vid varvningen. Hade som ambition att ha pacer på varv 7 och 8, men hon var tvungen att dra sig ur. Sånt är det ibland, inget konstigt.

Skulle varvet gå på under 2 timmar, så blir de minuterna bonus-minuter som jag går efter varvningen. Varvningen skulle inte ta någon tid i anspråk; det fanns en tydlig strategi (byta vätskeflaska, fylla på med ny energi i löparvästen, och så äta vid regelbundna tider – alltid äta vid regelbundna tider …).

Avslappnad, innan start.

Avslappnad, innan start. (Och ett underligt leende.) Foto: Malin Långström.

Varv 1 helt enligt planen. Kort tid vid varvningen. Fick ett par bonus-minuter som jag kunde gå.

Varv 2 och 3 samma sak. Snabbt in i depå, ut igen, gå några minuter. Visst var det ett tempo som nu efter snart 50 km började kännas, men inte så mycket mer än så. Även om det började finnas aningar om att det kanske var lite för högt tempo. Skulle jag hålla detta, skulle jag hamna på 20 timmar. Mitt bästa 100 miles utomhus tidigare (om än 2014) är en bit över 25 timmar. Som sagt, [över]ambitiöst! Men motiverande. Ett skäl att åka till Västerås.

Varv 4 var det emellanåt lite tyngre att hålla tempo, men det gick i stort bra. 2.04 på varvet, kom in i varvning på totalt strax under 8 timmar. Enligt planen egentligen. Lite längre tid i depån den här gången, eftersom det nu skulle på pannlampa, byta till lite varmare nattkläder, reflexväst. Men tiden i depån var ändå inte mer än sju minuter, vilket är ok.

Varv 5. Börjar bli lite tyngre nu, känner att det tar emot lite mer. Visst, gör varvet på 2.13, men det var slitigt. Känner att ork, lust, motivation sipprar ur mig, som den där hala ålen; känner den glida iväg. Mellan fingrarna, rinner iväg. Lyckas inte få fast den, lyckas inte hålla motivationen inom mig. Nästan så jag kan se den dunsta bort där i den tidiga natten.

Blir ett lite längre stopp i depån; toalettbesök är nu både viktigt och akut. Blir erbjuden en pacer när jag kommer ut. Känns ändå inspirerande. Intalar mig att det går bra nu, är ju ändå varv 6. Det gör det också några kilometer: genom skogen är tempot helt ok. Springer lite. Går med raska, och ganska kraftfulla steg. (Ok, pacern, stackarn, blir ju kall, men det är liksom en helt annan sak.) Men sedan är det tuffare att hålla tempot. Och för första gången sedan starten klockan 10 stannar jag på banan. Visserligen bara några sekunder, men står still. Kanske inte så mycket av (muskel)trötthet egentligen, men av att jag känner mig utpumpad, skulle jag tro. Urlakad. Kraften och motivationen har smitit iväg.

Det är lite svårare att få i sig energi, men det går. Det går att dricka också, även om vatten är mer lockande än sportdryck. Fötterna lite ömma, men inga problem. Det är just det där med motivation, med att ha huvud och kropp i synk. Jag vet av erfarenhet att jag klarar det, att om jag har huvudet med mig, så ger jag inte upp.

Men inför varvningen känns det som jag just börjar ge upp. Försöker intala mig att ta mig in i depå, få i mig lite att äta, och sedan efter det fatta ett eventuellt beslut om att bryta. Sitter ner en stund; det känns bra att sitta ner. Får i mig lite att äta, utan några problem egentligen. Men här någonstans tror jag att den höga ambitionen, den [över]ambitiösa planen, tar ut sin rätt. För även om jag nu gjort 6 varv på 13 timmar (varv 6 tog ändå inte mer än lite drygt 2.25), så är engagemanget inte kvar. schpriongsczz Ljudet av en sträng som brister.

Jag tror jag fick svar på min fråga där och då. Jag hade satsat, jag gav det ett försök. schpriongsczz Att jag inte nådde fram är inte så överraskande. Däremot glad att jag spände bågen. När jag efter att ha suttit fem (eller kanske tio) minuter, börjar jag skaka. Benen har nu lagt av; det är inte trevligt att gå in i stugan, ser inte vackert ut. Skakar, lägger mig på golvet i värmen. Och fortsätter skaka. Somnar av några minuter. Efter att ha legat där en stund, stapplar och skakar jag ut till omklädningsrummet, tar en varm dusch, och kroppen börjar återvända. Klär mig varmt. Och så åker vi hem, Malin och jag.

Somnade på golvet.

Somnade på golvet. Foto: Malin Långström.

Naturligtvis besviken. Finns ju ingen anledning att ge sig på 100 miles om en inte tror sig om att klara det. Men samtidigt ganska nöjd, nöjd med att jag spände den där bågen, nöjd med en massa nya erfarenheter, nöjd med att jag nu kan komma ännu bättre förbered nästa gång. För har redan börjar formulera nya planer, nya målbilder. Men än så länge är de mina, de skall få gro till sig, får bli del av mitt jag först.

tack Elin, för att du fixade pacer
tack Patrik, för att du var en härlig pacer (ledsen att det tog så lång tid …)
tack Alexandra, för att du var där
och det varmaste av alla tack till Malin, som alltid är där, även när det låter schpriongsczz

 

TEC 100 miles

Självbild.

Varför springa 161 kilometer? Varför ens försöka springa 161 kilometer? Tror det handlar om självbild.

Täby Extreme Challenge, eller TEC kort och gott, är i sammanhanget ett stort lopp. Massvis startande, flera klasser, oerhört seriös support, bra och genomtänkt bana. Ett lopp som på många sätt flyttar fram gränserna. Inte minst resultatmässigt. Svenska bästa-listan över terräng-ultralopp är strösslad med TEC-tider, såväl 100 och 50 miles.

Och så då min egen självbild. Höll i runda tal på dubbelt så länge som segraren i herrklassen. I mål när de flesta redan duschat och gått hem. Supportertältet var mer eller mindre tomt. Gott om plats för trötta ben.

Efter målgång. Foto: Malin Långström

Efter målgång. Foto: Malin Långström

Funktionärerna var där, stöttade, uppmuntrade, klappade i händerna. Stoltheten över att ha genomfört det, som drabbar samman med en liten ursäkt; ”tack för att ni stannade kvar för min skull”.

Självbild. Lite som när jag som liten parvel kom hem med smörkniven i ene från träslöjden. ”Titta här vad jag gjort!”; en kommentar riktad mot själv, som en bekräftelse över att det ändå var en smörkniv. En stycke trä som hade tillräckliga likheter med en smörkniv för att fungera som just smörkniv. Symbol-likhet. Och lite stolthet. Men kanske mer förundran över att jag  gjort en smörkniv. Såg ju själv att förlagan hade helt andra kvaliteter, men för mig dög den bra. Jag hade ju fått till det, mer eller mindre själv. Min egen smörkniv, till mor och far. Acceptera skavankerna.

Som nu, i mål efter 161 kilometer. Tre pacers som fick höra mitt tjat om trötta ben, en mage som havererar (precis som det brukar, även om det inte var lika illa som senast på BRR), om hur gärna jag skulle vilja ge upp, åka hem, lägga mig. Men också fick se hur snabbt det växlar; helt plötsligt, som utan förvarning, springer jag igen. Här finns sannolikt den stora utvecklingsmöjligheten; att helt enkelt inte ge efter för sega ben, utan att det går att springa. Trots allt. Lärdomar. Självbild.

Spännet. I Brons.

Spännet. I Brons.

Mitt 100 miles har viss symbolisk likhet med Andreas Falk och hans 13:34:31 (2.a tid genom tiderna av en svensk på en terrängultra), Elov Olssons 13.38:12 (i primären på hans 100 miles; 3.a genom tiderna) eller Johan Steenes 14:50:45 (definitiv topptid det också). Att jag då hade 25:41:13, blev 45.a av 47 i mål förändrar inte det enkla faktum att vi tog oss lika långt. Det gjorde vi allt. Vi var alla trötta och behov av massage när vi klev över mållinjen. Vi fick alla var sitt spänne, om än i olika valör. Symbolisk likhet.

Inte någon likhet med någon av de 31 som startade men inte tog sig i mål. Kanske var det inte ens nära, vilket jag i så fall tackar mina pacers för. Det är fasiken inte roligt att lägga av när en annan människa offrat nattsömnen för att lunka omkring i Täby-trakterna för mina högst personliga och egoistiska måls skull. Och eftersom jag inte någonsin haft annan målsättning än att prestera bra utifrån mina egna förutsättningar, blir tiden i en bemärkelse underordnad. Även om det är just tiden, som varvtid eller kilometertid, som är en av få referenspunkter under loppet. Tiden som tid på dygnet eller hur länge jag hållt på, rinner liksom bort och förlorar i betydelse. Det är kontemplativt, det är häftigt, det är stärkande, det är djupt bejakande.

Men så det där med självbild. Varför ens försöka sig på att springa 161 kilometer? Första gången gick det ju att komma undan med svaret ”för att se om det är möjligt”. Men när det visade sig vara det, varför igen?

För att jag kan. Och det mår jag bra av.

Tror det handlar om självbild, min egen självbild.

ett litet ps
Dessutom klarade jag två av mina tre målbilder: att genomföra loppet och bära med mig såväl värdefulla erfarenheter som positiva minnen; att göra personligt rekord (50 minuter ”snabbare” än BRR i höstas). Dock inte under 24 timmar. Det kvarstår.

Black River Run

Detta är inte en s.k. race report från Black River Run (21-22 september 2013). Sådana finns det flera läsvärda. Där beskrivs banan, backarna, rötterna och trapporna. De tio varven och de fantastiska människorna runt – och på – banan som servade, uppmuntrade, backade upp eller bara tjoade och skrek.

Nej, det här är några utspridda tankar från en som klarade av de tio varven och samtidigt gav de fantastiska prestationerna perspektiv. Från en som är oerhört stolt för att över huvud tagit sig runt de totalt 160 kilometrarna. Men också långt ifrån slutsegrarna, och i ärlighetens namn de allra flesta. Tänker mig att min prestation hjälper alla utomstående att förstå kvaliteten i de bästas prestationer. Lite känner jag mig som en ödmjuk budbärare som får möjligheten att komma med perspektiv.

Men jag skall inte vara alltför självkritisk. Ett lopp där bortemot hälften av de startande bryter (17 av 37 herrar) säger något. 100 miles är bokstavligen inget som bara görs, sådär lite käckt i ett par tajts, en lördag eftermiddag. Nej, det tar lite mer än så.

En liten reflektion i reflektionen; 3 av 4 startande kvinnor tog sig i mål. Lite som det brukar vara med andra ord. Färre kvinnor som startar, högre procent som tar sig runt. Tiderna för kvinnorna brukar också vara mer ”sammanhållna”; snabbaste, liksom långsammaste, tiden brukar vara män. En annan tuffhet, och en högre nivå av självinsikt, hos kvinnor? Även om jag inte tror det är så, ser jag det som högst sannolikt att de kulturella normer och värderingar vi lever med gör det så.

Alldeles oavsett. Det tar mer än ett par tajts för att fixa 100 miles. Till exempel ett par sjyssta skor. Ointressant märke och modell, det är ju upp till var och en att hitta vad som passar fötterna bäst. Men det kan jag avslöja, att mina är blå, med lite käcka reflexdetaljer på. En blåsa visade det sig att jag hade, efter att jag fått av mig skorna drygt 26 timmar och 30 minuter efter startskottet. Men hade inte känt av den över huvud taget, så jag vet inte hur länge jag haft den. Lika odramatisk som de tänkta före- och efter-bilderna av fötter och tår. Visst hade jag några mer eller mindre underliga tånaglar redan innan loppet, men att det inte skulle bli mer än en enda blå nagel efter totalt 4 mil bland rötter och stenar, trappan upp 10 gånger, 40 rejäla uppförsbackar och lika många branta nedförslutor, det hade varken jag eller mina fötter räknat med. Ser mig inte som härdad (det blir sådär fjantigt macho, ”det som inte dödar härdar, hö hö hö”). Däremot är nog fötterna vana nu, efter några års långpass och ultramaror. (Här sjunger jag istället merinoullens lovsång; strumpor i merinoull is da shit!)

Och på tal om det. Efter 26,5 timmar i ett par tajts, behöver inte en dusch vara något behagligt. Lite skav där solen aldrig skiner och en dusch kan förvandlas till tortyr, till något som får vuxna människor att gråta som barn. Som skapar horder av hjulbenta Zeb Macahans, för er som kommer ihåg hur den norskättlingen vaggade fram. Det är inte skönt, och när det väl börjat skava finns ingen återvändo. Det slutar liksom inte skava bara för att du är ute på sista varvet. Det smörjs in, det förbereds och det vårdas. Det beställs sportslicks, salvor och vem vet, kanske annat också. För mig räckte det, återigen skall jag tillägga, med en rejäl dos av jukon-salva. En tjuga per tub, finns i hyfsat välsorterade stormarknader. Samma salva som mor smörjde in den svidande blöjrumpan med för snart femtio år sedan. Och som fungerar lika bra fortfarande. Inte ens antydan till skav.

Det betyder inte att loppet var en njutning hela tiden. Ånej, definitivt inte. Det gjorde ont, det var motsträvigt och det var ibland ganska jobbigt, sådär i allmänhet. Men skav fick jag inte, vare sig i kroppens mörka vrår eller på brösten (där räcker det med lite tejp). Vilket naturligtvis skapade en särskild typ av glädje. Och det är nog just den glädjen som är den stora behållningen (eller, en av två stora behållningar, återkommer strax till den andra), att kroppen håller. Som sagt, den här biologiska massan närmar sig femtio år – alldeles oavsett om kroppen på cellnivå byts ut var fjärde år, går det inte att komma ifrån att skiten åldras och det saknas en viss spänst i kroppen som fanns där för 25-30 år sedan. Jag värnar min kropp genom att utmana den, och jag gör det på ett sätt som jag inte gjorde när jag var 25 år. För mig, som tränat för ultramaraton i drygt 3 år (innan dess visste jag knappt om fenomenet) och som gjorde mitt första ultralopp på Sörmland Ultra Maraton 2010, fascineras jag fortsatt över kroppens förmåga att ta mig fram. Att jag dessutom hittat ett sätt att träna som gör att jag inte bara varit i princip skadefri sedan våren 2010 – bortsett ett par månader med tröttsamma vadproblem, utan också tagit mig förbi de återkommande problem jag hade tidigare, gör att värdet av den egna kroppens färdigheter och utveckling får mig att fortsätta. Får mig att emellanåt fascinerat stanna upp och le inombords. Vilket i så fall är en positiv åldersnåjja, om det nu finns något sådant.

Nej, macho är det inte. Däremot är ett lopp som Black River Run en mental resa, och då i mitt fall relativt utsträckt i både rum och tid. Där bara vetskapen om att det kommer att ta tid, och att det kommer att ta emot, är en del av tjusningen. Det handlar, i mitt fall, om att lyfta vetskapen om att det kommer att göra ont till en fråga om perspektiv, om att välja bort lidandet och istället famna den egna kroppens prestationer. Där efter ett tag varje steg, oavsett tempo, blir en bekräftelse på att jag inte gett upp. Eller, i en mer positiv dager, att varje steg blir en bekräftelse på att jag fortfarande är på väg mot det mål jag satt upp.

Jag är lyckligt lottad. Inte bara för att min kropp håller ihop och tar mig vidare. Eller för att knäna inte bråkade, vaderna inte krampade eller huvudet fick tuppjuck. Att magen la av efter 10-talet timmar, att jag bar med mig en ganska kraftig förkylning som tog över kroppen efter loppet när immunförsvaret var utraderat, är omständigheter som det bara är att räkna med. Kanske inte just dessa omständigheter, men den typen av omständigheter; det där som kommer att skava, skrapa och ge obehag. Men som går att ta sig över och förbi.

Jag är lyckligt lottad som har sådan självuppoffrande support som jag har. Vid Black River Run en pacer, eller medlöpare som det väl borde heta på svenska, som gick från det utlovade ett varvet till tre varv. Med pannlampa och tunna fotbollsskor. Som gjorde ett enormt personligt rekord och på köpet gjorde sin ultradebut, +48 kilometer och ett stort antal timmar senare. Utan mig som sinkade henne, hade hon gjort det oerhört mycket snabbare. Ödmjukt. Och framför allt en ständigt kärleksfull och stöttande människa, som finns där hela tiden. Som servar under loppen, som lärt sig mina egenheter. Och står ut med dem. Som uppmuntrar vid varje träningspass. Och som, nu för första gången, var medlöpare. Där vi fick dela sista varvet tillsammans. Benen var helt slut; totalt sett blev det inte mycket mer än en knapp kilometer löpning är jag rädd. Kroppen var helt slut; hade inte ätit något vettigt på över tio timmar och egentligen levt i huvudsak på vatten. Huvudet var helt slut; stora delar av sista varvet grät jag. Men det var en gråt som handlade väl så mycket om lycka; om att få dela en passion med en person jag älskar. Att få dela de sista stapplande stegen med någon som alltid stöttat, och nu fick göra det på ett närmast bokstavligt sätt. Om att få dela något som för mig är viktigt, och som uppmuntrar i den djupa egoism som ultralöpning ändå är.

Den självbekräftande egoismen i timmarna på långpass. Egoismen i att springa lopp som tar en hel helg i besittning. Den självbekräftande egoismen att steg efter steg vara ensam i sin prestation; här är det inga redskap som förstärker rörelserna, utan helt och hållet den egna kroppen. Inga maskiner som underlättar, eller förenklar, förflyttandet. Bara ett par blå skor, med reflexdetaljer. Lite jukonsalva, ett par tajts, och nödvändiga förstärkningsplagg när natten sänker sig. Och där, mitt i detta egoistiska, händer som sträcker sig ut för att hjälpa till, viljor som flätas samman med mina egna ambitioner, människor som sätter till sida sina egna motiv och låter sig bli del av.

Och därför grät jag sista varvet.

Målgången är bara en bekräftelse på det personliga målets genomförande. Att nå de egoistiska målen, men med ovärderlig hjälp av andra. Den egna prestationen som smälter samman med andra människors stöd, applåder och leenden.

Tar med mig det på varje långpass.