Lighthouse Run – och den solidariska löpningen

Under tre dagar i slutet av juli (2017) sprang jag tillsammans med ett femtiotal andra från fyr till fyr på Öland. Vi startade på morgonen fredag 28 juli från Långe Erik. Sedan höll vi oss på västsidan, övernattade i Köpingsvik och Mörbylånga, och fick ihop omkring 170 kilometer när vi slutligen nådde fram till Långe Jan på södra udden.

IMG_8958.jpg

Inför start, vid Långe Erik. (Foto: Patrik Hernwall)

För den som vill läsa mer traditionella race-reports, läs gärna någon av de målande rapporter som jag listar i slutet. Den här texten är snarare en reflektion över löpning som gemenskap och kollektiv strävan, men också om löpning som kamp och ensamhet – eller med andra ord den solidariska löpningen. I fem scener kommer jag att stanna upp kring just det solidariska i löpning utifrån exemplet Lighthouse Run, vilket (och det skall understrykas redan inledningsvis) är ett socialt arrangemang och inte en tävling. Inga nummerlappar, inga sluttider. Segrar gör vi alla, var och en på sitt sätt.

Scen 1 – en insamling

Lighthouse Run är i grunden en insamling till Min Stora Dag, organisationen som vill göra skillnad för barn och unga med allvarliga sjukdomar eller diagnoser. Arrangörerna – Uffe och Magnus – har genom idogt arbete engagerat en rad lokala näringsidkare (och släkt och vänner!) att på olika sätt sponsra arrangemanget, varför redan anmälningsavgiften på knappa 200 kronor går direkt till Min Stora Dag. Just detta, allt runtomkring, alla som ser till att det fungerar, som visar sin solidaritet med oss som … bara springer. Oss, som gör det vi älskar. Tack vare er!

IMG_9242.jpg

Strax vid Långe Jan. 170 kilometer, och tre dagar, senare. (Foto: Patrik Hernwall)

Vi var en brokig samling ambassadörer i mer eller mindre färgglada trikåer – även om vissa valde bar överkropp i sommarvärmen – som flåsande, frustande, svettandes tog oss genom det flacka öländska landskapet. Sommargäster och semesterfirare tittade förundrat på oss från sina campingstolar. Några ställde frågor, där svaren inte sällan resulterade i höjda ögonbryn. Just genom distans- eller som här ultra-löpningens inbodda långsamhet, fanns möjlighet till dessa möten med de vi mötte eller sprang förbi.

Insamlingen resulterade i omkring 100.000 kronor till Min Stora Dag. Min egen insats bestod i att uppmuntra vänner, släkt och bekanta att köpa kilometrar av mig (läs här om upplägget), vilket totalt drog in 9.740 kronor. Med andra ord 10 % av det totala bidraget! Mina solidariska vänner.

Scen 2 – värna långsamheten

170 kilometer på tre dagar måste få ta tid. Att kroppen rent fysiskt har sina begränsningar, och att olika kroppar begränsas på olika sätt, är alldeles uppenbart. För att kunna springa respektive 70, 55 och 45 kilometer de tre dagarna behövs inte bara rikligt med energi och vila, utan även ett lugnt utgångstempo. Om det dessutom blir en eller annan liten felspringning, är det ju bra om det finns såväl energidepåer som lugn i kroppen som hanterar vad som annars kunde bli stora mentala utmaningar.

IMG_9009.jpg

Långsamt tillsammans. På Horns kustväg, väster om Löttorp. (Foto: Patrik Hernwall)

Att träda fram med relativ långsamhet är därför nödvändigt. Betonat av att Lighthouse Run inte är en tävling, utan ett socialt arrangemang. Denna långsamhet öppnar upp för en solidarisk löpning där vi förenas i något av det allra mest essentiella: att den egna kroppen tar mig framåt.

Ibland är det i ord vi samtalar. Vi berättar om oss själva, vilka vi är, våra drömmar och vår vardag. Även om det inte är där orden är, utan kanske snarare om något helt annat. Inte sällan banaliteter, eller korta uppmuntrande fraser. Men också längre utläggningar om det som vi sällan sätter ord på i en vardag med ett helt annat tempo. Här vet jag att det finns tid att lyssna, att de som springer bredvid mig har tid att lyssna. Ibland gör de det, ibland låter de mina ord bli skäl att låta de egna tankarna driva iväg åt annat håll. Men oavsett så är det orden som förenar just där.

Ibland är det i tysthet vi samtalar. Vi lyssnar på varandras steg, som söker en gemensam rytm. Vår egen andning faller in den andres andning, en rytm där också. Genom rörelsen, denna grundläggande handling, förenas våra kroppar. Efter (kanske) fyra fem timmar, när tankarna blir tunnare, när tröttheten i kroppen försöker övertyga huvudet om att stanna, så blir denna gemensamma rytm en kollektiv energi som drar framåt. Att gå in i denna rytm, att överge tankarna och vara helt närvarande i denna rytm, skapar hos mig ett lugn och en styrka som är ett flow, som bryter sig loss och blir sin egen ordlösa kraft. Det är något närmast magiskt, en magi som inte tål närvaron av det talade språket. En rytm som inte får störas. (Den som pratar bryter magin. Så enkelt är det.)

Scen 3 – hjälpa varandra

Direkt när vi börjar springa, fördelar sig gruppen i mindre grupper. Det är närmast organiskt, som en form av celldelning. Likar söker sig till likar. Det utkristalliseras fartgrupper, ofta med redan bekanta ansikten. Bekanta för att vi brukar göra det, och när vi brukar göra det brukar vi dela tempo med varandra.

IMG_9211.jpg

Vi lämnar Mörbylånga tillsammans. Dag 3. (Foto: Patrik Hernwall)

Där tar vi hand om varandra. ”Hur går det?” när någon hamnar ett par steg bakom. ”Sakta ner” till de som är halvsteget framför när vi ser att någon behöver gå en liten bit. För, när vi har grupperat oss, har vi också ett solidariskt ansvar för varandra. Vi vet alla hur jobbigt det är, när svackan kommer. Och att vara där i svackan, och se hur avståndet till ryggarna framför retfullt långsamt ökar, är jobbigt just för att du då förlorar den där solidariska energin. Du blir bokstavligen lämnar efter, du blir ensam, och avståndet till den trygga världen ökar för varje steg.

Ibland räcker det med några ord, att bli bekräftad av de med lite mer energi. Som delar med sig av sin kraft, även om det inte är ett överskott. Men gruppen blir starkare när vi stöttar varandra.

Ibland behövs något mer konkret. Som att stanna en stund tillsammans. Eller gå en bit. Eller att hjälpas åt att komma igång igen. Men det kan också vara att vi fördelar fysisk vikt, den som har det tungt kan behöva lite avlastning en stund. Belöningen är att komma fram tillsammans, att solidariskt röra sig mot det tänkta (del)målet.

Scen 4 – ensam genom landskapet

Ultralöpningen ger mig tid att vara i mig själv, genom ett både inre och yttre landskap. Här får jag tid att fundera och känna efter vad som är väsentligt i mig. Jag har lärt mig mycket om mig själv, inte minst vad jag värdesätter och vad som är viktigt för mig. Vem jag är och vem jag vill vara.

Ord är så viktiga, de betyder så mycket. Våra handlingar är som ord, som berättelser. Vi har ett så stort ansvar för våra ord, för våra berättelser. Ett ansvar för våra handlingar. Ord, och handlingar, som rör, berör, ord som smärtar och ord som värnar. Handlingar som famnar, ord som skrämmer. Båda finns där, och vi finns där i båda.

IMG_8982.jpg

Ensam genom landskapet. I närheten av Byxelkrok. (Foto: Patrik Hernwall)

Även om jag som ultralöpare kan känna mig främmande i en omgivning som ibland ser mig som lite annorlunda, har jag alltid känt mig välkommen. Ständigt har jag mötts av människor, ibland helt okända, som stöttar och uppmuntrar. Som välkomnar det jag gör och därför den jag är. Som ger ord i mina handlingar. Dessa vänliga ord stärker mig i det jag gör. Nyfikna, uppmuntrande, glada, bekräftande ord. Vi delar med oss till varandra, genom våra handlingar.

Men landskapen vi är i bär också andra ord. Platser där människor möts av oförstående ord, där människor blir avvisade. Det är fel. Vi måste välkomna främmande, det är en plikt och det är en skyldighet. Det är där vi hittar oss själva, det är där vi blir, det är där vi blir oss själva värdiga. I ett landskap där det främmande alltför ofta blir ifrågasatt, blir det än viktigare att vara i handling, att ta vara på orden. Att varsamt vara våra handlingar. Att våga välkomna.

Jag vill med mina ord och mina handlingar motsätta mig alla former av kränkningar. Därför vill jag markera betydelsen av att vi, var och en, välkomnar främmande. Välkomnar alla. Det är tankar, det är ord och handlingar, jag vill bära med mig när jag ensam springer genom landskapet. På så sätt blir Lighthouse Run 2017 min berättelse om att jag välkomnar främmande, så som jag blir välkomnad.

Akt 5 – utveckla tillsammans

Att springa tillsammans är en solidarisk kraft. Mårten Westberg har visat det, Inlöparna – som ju finns på en rad orter och stadsdelar – har visat det. Liksom många andra. Att i löpningen mötas, och att i det mötet ge tid åt samtalet, för att utveckla relationer och möjligheter tillsammans.

Står vi still, blir vi snart sittande och tittar (avvaktande) på varandra. Men kan vi förenas i ett gemensamt åtagande, måste vi lämna yttre markörer åt sidan. Det får inte, det kan inte få, störa. Vi pratar kanske olika språk, men vi delar något annat som är ojämförligt mycket viktigare. En strävan, en existens. Men liksom ultralöpningen är det viktigt med ett lugnt tempo, att vi under resan stöttar varandra, att vi ser varandra och finns där när svackan kommer, att vi delar med oss av erfarenheter, av ord som stöttar eller ord som skingrar. Delmål på vägen mot ett slutmål.

Sedan gör vi det igen. Springer några kilometer till, mot en annan fyr kanske.

IMG_9234.jpg

Strax framme. Ett (del)mål. (Foto: Patrik Hernwall)

Eller så springer jag bara. Kanske är det så det är. Räcker så fint med det.

Race-reports

IMG_9205.jpg

Öland. (Foto: Patrik Hernwall)

Tone Yvonne Boye Killengreen

Frida Södermark

Roger Löfström

Artikel i Ölandsbladet

Och så, avslutningsvis, mina solidariska vänner

Ni 46 sponsorer som köpt kilometrar av mig, ni fanns med mig hela vägen. Tack!

  • Miah L
  • Kristina A
  • Christina L
  • Hans L
  • Maria S
  • Klara D & Mikael E
  • Peter P
  • Susanne D
  • Mikael F
  • Ninni H
  • Anna-Lena B
  • Maria V
  • May J
  • Annika E
  • Åsa S
  • Lennart H
  • Josefin F
  • Rickard H
  • Lars-Erik L
  • Lorna H
  • Nisse P
  • Annika B
  • Ulf C
  • Sophie T & barnen
  • Sarah B
  • Satu-Milla L
  • Peter S
  • Isak H
  • Christina W
  • Ann-Britt E
  • Lisa Ö & Erik
  • Bertil L
  • Henrik S
  • Martin C
  • Joakim P-T
  • Christian L
  • Marcus H
  • Eda E
  • Anna Å
  • Ulla B
  • Anchi A
  • Björn S
  • Ulli S
  • Camilla R
  • Troed T
  • Roger L
IMG_9223.jpg

Kossor. Och jag. Utanför Degerhamn. (Foto: Patrik Hernwall)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s