Greiderloppet

Idrottslig framgång kan skrivas på så många olika sätt. Lördag 17.e skrev Malin och jag den tillsammans. Genom att tillsammans ta oss i mål på Greiderloppet.

Greiderloppet sekretariat

Greiderloppet sekretariat

Ja, uppkallat efter Göran Greider, Årstabon. Greiderloppet. Banan tar visserligen en avstickare in mot Södermalm. Bortsett det, så visar den upp några av de härligare delarna av Årsta. Start och mål vid Årstaliden. Utefter vattnet, förbi Årstadal. Sedan blir det en liten avstickare över Liljeholmsbron, Hornstulls strand och Skansbrogatan över Skanstull. Och sedan, Sundstabacken ner mot den egentligen härligaste delen; promenadvägen efter Årstaviken – nu bestämt att bli naturreservat – tillbaka till Årstaliden. 8 kilometer, allt i Göran Greiders anda. ”Att sitta stilla föder borgerliga tankar.” Då borde det väl vara mer småborgerligt att skynda fram, än att ta det lugnt och fint?

Greiders anda

Greiders anda

Det är nog så Göran Greider tänker också, vill jag tro. För, här, i Greiderloppet är det en pokal till segraren (i betydelsen, den som hastat mest). En för damerna, en för herrarna. Skiner som pokaler brukar göra, prisutdelas, applåderas, segerintervjuas. Förrättat av Göran Greider, dynamiskt hållande mikrofonen. Prestationerna som väcker respekt, men som vi vet vi svårligen kan nå. Det är för några få att ha den förmågan.

Medan den som hastat minst, tagit tid på sig, njutit av dagen och supit in omgivningen. Tagit tid att vara i ett ganska långt och utdraget nu, får ett särdeles fint pris. En för damerna, en för herrarna. Ur författarens egen hand, ett signerat och dedikerat (minsann!) exemplar av författarens eget verk. Segerintervjuas, applåderas. Förärade. Vi som nådde dit som alla kan nå, men få lyckades med.

Kanske inte segerns sötma. Det vore verkligen att ta i. Men en framgång, ett sätt att skriva in sig i historien, ett sätt att hedra loppets förgrundsgestalt. Boken är ett minne.

Göran, jag, en bok. Och en hund.

Göran, jag, en bok. Och en hund.

Och så Malin. En alldeles egen historia, om ett motstånd som övervanns. Om en kamp mot backar, framför allt de där inne i huvudet. Om en uthållighet, om en vilja, att göra något som tar emot. Att byta ut det vana mot det ovana. Och, framför allt, stoltheten efteråt. Glädjen av att ha klarat det, att ha genomfört det. Utblandat i en motvilja att känna stolthet över den egna prestationen, i alla dess dimensioner. Även om hon har svårt att nå dit, så är det definitivt inte något vi delar. Jag är stolt Malin, jag tycker du var helt fantastisk. Och, du, jag hyste aldrig några tvivel – utmaningen var att få dig till startlinjen.

Malin är halvvägs

Malin är halvvägs

Malin är i mål!

Malin är i mål!

Det visade sig att 43 var vinnarnumret!

Soteleden TerrängMarathon

Soteleden TerrängMarathon, ett maratonlopp i Sveriges vackraste natur, ett fantastiskt landskap. Vilket naturligtvis är ett helt subjektivt uttalande. Men det är väl först då, i det subjektiva, som ett landskap kan bli vackert? Och därtill vackrast?

Det är lite som med löpningen. Subjektivt vackert, subjektivt en njutning, befriande, nästan skönt. Även om det kanske inte framstår så för omgivningen. Ni funktionärer, ni supportrar, är helt fantastiska. Hejar, uppmuntrar, servrar timme efter timme. Får oss att känna oss som viktiga, som hjältar. Stönande, frustande. Irrande blickar. De flesta tecken på att något inte står rätt till. Men det är ju, som vi alla vet, insidan som räknas. Och där tror jag de flesta av oss mår riktigt riktigt bra. Även om muskelfibrerna snäpper, magarna krånglar och hjärnorna slagit om till tunnelseende. Men mår bra, det gör vi allt.

Lite trött

Lite trött

Soteleden TerrängMaraton, ett terrängmaraton utefter Soteleden på Bohuskusten. Kan det vara något? Axa Fjällmaraton är tuff, mycket tuff. Det är Soteledens TerrängMarathon också. Medan Fjällmaran är antingen upp eller ner – det är tre höga toppar att ta sig över, är Soteledens TerrängMarathon ständigt upp och ner. Inte mycket transportsträckor här inte. Rötter, stenar, åkrar, lite sankmark, och mer eller mindre rena bergväggar. Skyltar som varnar för stup. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, gång på gång. Även om Fjällmaran har dubbelt så många höjdmeter (1800 mot 900), så är det ändå en rejäl utmaning att ta sig runt (och upp-ner-upp-ner-upp-ner-upp-ner …) här, i stora delar utefter Soteleden.

Tufft, definitivt. Men vackert, så i många betydelser oändligt vackert. Detta är ett landskap som hälsar mig varmare välkommen än något annat i Sverige. Härifrån kommer jag, här njuter jag. Även när jag är lite trött.

Strax vid Nordens Ark. Foto: Malin Långström

Strax vid Nordens Ark. Foto: Malin Långström

Sista milen sprang jag tillsammans med vad som skulle visa sig vara en namne. Från Göteborg. Vi hjälptes åt att hålla fart och humör uppe. Oftast han, jag var trött. Betydelsen av det sociala, betydelsen av att bli sedd, så kraftfullt accentuerat där på stigarna runt Bovallstrand. Samma effekt som applåder och hejarop från funktionärer och supporters. Men också väldigt annorlunda. Vi delar något mellan oss. Eller kanske snarare motsatsen, vi sammanför något, vi flätar samman. Det blir en gemensam strävan, där vi håller ett humör uppe, håller en kraftansträngning igång. När han sedan hamnar 1 sekund före mig i resultatlistan blir jag bara glad, det är precis så det skall vara. Han låg ju före och drog i nära en mil. Steget, sekunden, före. Visade vägen, gav energi, delade med sig av berättelser. Där mår vi allt bra.

Och så en målgång. Målet vi strävar efter, men också en linje där förtrollning bryts. Byts ut mot något annat, som också det går att bära med sig, som lever kvar inom kroppen, under huden. Ett delat äventyr, någon som vet och förstår. Sammanflätadheter, landskap både inre och yttre.

I drygt 6 timmar höll jag på, utan att tiden egentligen var närvarande annat än som möjligt resultat. En tid som ändrade skepnad till att bli något bortom rummet, som endast en indikator på prestationen. 6 timmar 2 minuter och 12 sekunder, 44.88 kilometer sa klockan när mållinjen passerades. När förtrollningen bröts. Jaja, det var det det. Över nu. Placering 26 sa resultattavlan, av 47 i mål. Knappt 2 timmar efter segraren (4.16), ger perspektiv. Knappt 2 timmar före sista person i mål (7.54). Vi delar ändå lika, på något sätt. Vi har alla levt och upplevt landskapet, vi var där samtidigt. Fantastiskt vackert, minnesbilder som etsats i kroppen, sinnen som famnar hårdare när kroppen är ansträngd. Oändligt, som i utan slut.