Black River Run

Detta är inte en s.k. race report från Black River Run (21-22 september 2013). Sådana finns det flera läsvärda. Där beskrivs banan, backarna, rötterna och trapporna. De tio varven och de fantastiska människorna runt – och på – banan som servade, uppmuntrade, backade upp eller bara tjoade och skrek.

Nej, det här är några utspridda tankar från en som klarade av de tio varven och samtidigt gav de fantastiska prestationerna perspektiv. Från en som är oerhört stolt för att över huvud tagit sig runt de totalt 160 kilometrarna. Men också långt ifrån slutsegrarna, och i ärlighetens namn de allra flesta. Tänker mig att min prestation hjälper alla utomstående att förstå kvaliteten i de bästas prestationer. Lite känner jag mig som en ödmjuk budbärare som får möjligheten att komma med perspektiv.

Men jag skall inte vara alltför självkritisk. Ett lopp där bortemot hälften av de startande bryter (17 av 37 herrar) säger något. 100 miles är bokstavligen inget som bara görs, sådär lite käckt i ett par tajts, en lördag eftermiddag. Nej, det tar lite mer än så.

En liten reflektion i reflektionen; 3 av 4 startande kvinnor tog sig i mål. Lite som det brukar vara med andra ord. Färre kvinnor som startar, högre procent som tar sig runt. Tiderna för kvinnorna brukar också vara mer ”sammanhållna”; snabbaste, liksom långsammaste, tiden brukar vara män. En annan tuffhet, och en högre nivå av självinsikt, hos kvinnor? Även om jag inte tror det är så, ser jag det som högst sannolikt att de kulturella normer och värderingar vi lever med gör det så.

Alldeles oavsett. Det tar mer än ett par tajts för att fixa 100 miles. Till exempel ett par sjyssta skor. Ointressant märke och modell, det är ju upp till var och en att hitta vad som passar fötterna bäst. Men det kan jag avslöja, att mina är blå, med lite käcka reflexdetaljer på. En blåsa visade det sig att jag hade, efter att jag fått av mig skorna drygt 26 timmar och 30 minuter efter startskottet. Men hade inte känt av den över huvud taget, så jag vet inte hur länge jag haft den. Lika odramatisk som de tänkta före- och efter-bilderna av fötter och tår. Visst hade jag några mer eller mindre underliga tånaglar redan innan loppet, men att det inte skulle bli mer än en enda blå nagel efter totalt 4 mil bland rötter och stenar, trappan upp 10 gånger, 40 rejäla uppförsbackar och lika många branta nedförslutor, det hade varken jag eller mina fötter räknat med. Ser mig inte som härdad (det blir sådär fjantigt macho, ”det som inte dödar härdar, hö hö hö”). Däremot är nog fötterna vana nu, efter några års långpass och ultramaror. (Här sjunger jag istället merinoullens lovsång; strumpor i merinoull is da shit!)

Och på tal om det. Efter 26,5 timmar i ett par tajts, behöver inte en dusch vara något behagligt. Lite skav där solen aldrig skiner och en dusch kan förvandlas till tortyr, till något som får vuxna människor att gråta som barn. Som skapar horder av hjulbenta Zeb Macahans, för er som kommer ihåg hur den norskättlingen vaggade fram. Det är inte skönt, och när det väl börjat skava finns ingen återvändo. Det slutar liksom inte skava bara för att du är ute på sista varvet. Det smörjs in, det förbereds och det vårdas. Det beställs sportslicks, salvor och vem vet, kanske annat också. För mig räckte det, återigen skall jag tillägga, med en rejäl dos av jukon-salva. En tjuga per tub, finns i hyfsat välsorterade stormarknader. Samma salva som mor smörjde in den svidande blöjrumpan med för snart femtio år sedan. Och som fungerar lika bra fortfarande. Inte ens antydan till skav.

Det betyder inte att loppet var en njutning hela tiden. Ånej, definitivt inte. Det gjorde ont, det var motsträvigt och det var ibland ganska jobbigt, sådär i allmänhet. Men skav fick jag inte, vare sig i kroppens mörka vrår eller på brösten (där räcker det med lite tejp). Vilket naturligtvis skapade en särskild typ av glädje. Och det är nog just den glädjen som är den stora behållningen (eller, en av två stora behållningar, återkommer strax till den andra), att kroppen håller. Som sagt, den här biologiska massan närmar sig femtio år – alldeles oavsett om kroppen på cellnivå byts ut var fjärde år, går det inte att komma ifrån att skiten åldras och det saknas en viss spänst i kroppen som fanns där för 25-30 år sedan. Jag värnar min kropp genom att utmana den, och jag gör det på ett sätt som jag inte gjorde när jag var 25 år. För mig, som tränat för ultramaraton i drygt 3 år (innan dess visste jag knappt om fenomenet) och som gjorde mitt första ultralopp på Sörmland Ultra Maraton 2010, fascineras jag fortsatt över kroppens förmåga att ta mig fram. Att jag dessutom hittat ett sätt att träna som gör att jag inte bara varit i princip skadefri sedan våren 2010 – bortsett ett par månader med tröttsamma vadproblem, utan också tagit mig förbi de återkommande problem jag hade tidigare, gör att värdet av den egna kroppens färdigheter och utveckling får mig att fortsätta. Får mig att emellanåt fascinerat stanna upp och le inombords. Vilket i så fall är en positiv åldersnåjja, om det nu finns något sådant.

Nej, macho är det inte. Däremot är ett lopp som Black River Run en mental resa, och då i mitt fall relativt utsträckt i både rum och tid. Där bara vetskapen om att det kommer att ta tid, och att det kommer att ta emot, är en del av tjusningen. Det handlar, i mitt fall, om att lyfta vetskapen om att det kommer att göra ont till en fråga om perspektiv, om att välja bort lidandet och istället famna den egna kroppens prestationer. Där efter ett tag varje steg, oavsett tempo, blir en bekräftelse på att jag inte gett upp. Eller, i en mer positiv dager, att varje steg blir en bekräftelse på att jag fortfarande är på väg mot det mål jag satt upp.

Jag är lyckligt lottad. Inte bara för att min kropp håller ihop och tar mig vidare. Eller för att knäna inte bråkade, vaderna inte krampade eller huvudet fick tuppjuck. Att magen la av efter 10-talet timmar, att jag bar med mig en ganska kraftig förkylning som tog över kroppen efter loppet när immunförsvaret var utraderat, är omständigheter som det bara är att räkna med. Kanske inte just dessa omständigheter, men den typen av omständigheter; det där som kommer att skava, skrapa och ge obehag. Men som går att ta sig över och förbi.

Jag är lyckligt lottad som har sådan självuppoffrande support som jag har. Vid Black River Run en pacer, eller medlöpare som det väl borde heta på svenska, som gick från det utlovade ett varvet till tre varv. Med pannlampa och tunna fotbollsskor. Som gjorde ett enormt personligt rekord och på köpet gjorde sin ultradebut, +48 kilometer och ett stort antal timmar senare. Utan mig som sinkade henne, hade hon gjort det oerhört mycket snabbare. Ödmjukt. Och framför allt en ständigt kärleksfull och stöttande människa, som finns där hela tiden. Som servar under loppen, som lärt sig mina egenheter. Och står ut med dem. Som uppmuntrar vid varje träningspass. Och som, nu för första gången, var medlöpare. Där vi fick dela sista varvet tillsammans. Benen var helt slut; totalt sett blev det inte mycket mer än en knapp kilometer löpning är jag rädd. Kroppen var helt slut; hade inte ätit något vettigt på över tio timmar och egentligen levt i huvudsak på vatten. Huvudet var helt slut; stora delar av sista varvet grät jag. Men det var en gråt som handlade väl så mycket om lycka; om att få dela en passion med en person jag älskar. Att få dela de sista stapplande stegen med någon som alltid stöttat, och nu fick göra det på ett närmast bokstavligt sätt. Om att få dela något som för mig är viktigt, och som uppmuntrar i den djupa egoism som ultralöpning ändå är.

Den självbekräftande egoismen i timmarna på långpass. Egoismen i att springa lopp som tar en hel helg i besittning. Den självbekräftande egoismen att steg efter steg vara ensam i sin prestation; här är det inga redskap som förstärker rörelserna, utan helt och hållet den egna kroppen. Inga maskiner som underlättar, eller förenklar, förflyttandet. Bara ett par blå skor, med reflexdetaljer. Lite jukonsalva, ett par tajts, och nödvändiga förstärkningsplagg när natten sänker sig. Och där, mitt i detta egoistiska, händer som sträcker sig ut för att hjälpa till, viljor som flätas samman med mina egna ambitioner, människor som sätter till sida sina egna motiv och låter sig bli del av.

Och därför grät jag sista varvet.

Målgången är bara en bekräftelse på det personliga målets genomförande. Att nå de egoistiska målen, men med ovärderlig hjälp av andra. Den egna prestationen som smälter samman med andra människors stöd, applåder och leenden.

Tar med mig det på varje långpass.