TEC 100 miles

Självbild.

Varför springa 161 kilometer? Varför ens försöka springa 161 kilometer? Tror det handlar om självbild.

Täby Extreme Challenge, eller TEC kort och gott, är i sammanhanget ett stort lopp. Massvis startande, flera klasser, oerhört seriös support, bra och genomtänkt bana. Ett lopp som på många sätt flyttar fram gränserna. Inte minst resultatmässigt. Svenska bästa-listan över terräng-ultralopp är strösslad med TEC-tider, såväl 100 och 50 miles.

Och så då min egen självbild. Höll i runda tal på dubbelt så länge som segraren i herrklassen. I mål när de flesta redan duschat och gått hem. Supportertältet var mer eller mindre tomt. Gott om plats för trötta ben.

Efter målgång. Foto: Malin Långström

Efter målgång. Foto: Malin Långström

Funktionärerna var där, stöttade, uppmuntrade, klappade i händerna. Stoltheten över att ha genomfört det, som drabbar samman med en liten ursäkt; ”tack för att ni stannade kvar för min skull”.

Självbild. Lite som när jag som liten parvel kom hem med smörkniven i ene från träslöjden. ”Titta här vad jag gjort!”; en kommentar riktad mot själv, som en bekräftelse över att det ändå var en smörkniv. En stycke trä som hade tillräckliga likheter med en smörkniv för att fungera som just smörkniv. Symbol-likhet. Och lite stolthet. Men kanske mer förundran över att jag  gjort en smörkniv. Såg ju själv att förlagan hade helt andra kvaliteter, men för mig dög den bra. Jag hade ju fått till det, mer eller mindre själv. Min egen smörkniv, till mor och far. Acceptera skavankerna.

Som nu, i mål efter 161 kilometer. Tre pacers som fick höra mitt tjat om trötta ben, en mage som havererar (precis som det brukar, även om det inte var lika illa som senast på BRR), om hur gärna jag skulle vilja ge upp, åka hem, lägga mig. Men också fick se hur snabbt det växlar; helt plötsligt, som utan förvarning, springer jag igen. Här finns sannolikt den stora utvecklingsmöjligheten; att helt enkelt inte ge efter för sega ben, utan att det går att springa. Trots allt. Lärdomar. Självbild.

Spännet. I Brons.

Spännet. I Brons.

Mitt 100 miles har viss symbolisk likhet med Andreas Falk och hans 13:34:31 (2.a tid genom tiderna av en svensk på en terrängultra), Elov Olssons 13.38:12 (i primären på hans 100 miles; 3.a genom tiderna) eller Johan Steenes 14:50:45 (definitiv topptid det också). Att jag då hade 25:41:13, blev 45.a av 47 i mål förändrar inte det enkla faktum att vi tog oss lika långt. Det gjorde vi allt. Vi var alla trötta och behov av massage när vi klev över mållinjen. Vi fick alla var sitt spänne, om än i olika valör. Symbolisk likhet.

Inte någon likhet med någon av de 31 som startade men inte tog sig i mål. Kanske var det inte ens nära, vilket jag i så fall tackar mina pacers för. Det är fasiken inte roligt att lägga av när en annan människa offrat nattsömnen för att lunka omkring i Täby-trakterna för mina högst personliga och egoistiska måls skull. Och eftersom jag inte någonsin haft annan målsättning än att prestera bra utifrån mina egna förutsättningar, blir tiden i en bemärkelse underordnad. Även om det är just tiden, som varvtid eller kilometertid, som är en av få referenspunkter under loppet. Tiden som tid på dygnet eller hur länge jag hållt på, rinner liksom bort och förlorar i betydelse. Det är kontemplativt, det är häftigt, det är stärkande, det är djupt bejakande.

Men så det där med självbild. Varför ens försöka sig på att springa 161 kilometer? Första gången gick det ju att komma undan med svaret ”för att se om det är möjligt”. Men när det visade sig vara det, varför igen?

För att jag kan. Och det mår jag bra av.

Tror det handlar om självbild, min egen självbild.

ett litet ps
Dessutom klarade jag två av mina tre målbilder: att genomföra loppet och bära med mig såväl värdefulla erfarenheter som positiva minnen; att göra personligt rekord (50 minuter ”snabbare” än BRR i höstas). Dock inte under 24 timmar. Det kvarstår.