Sörmland ultra marathon

Har med årets SUM klarat av fem SUM, därtill i rad. Betyder det att det blir mängdrabatt nästa år? Eller möjligen att jag kan få några (kilo)meter i handikapp?

SUM var det första ultralopp jag sprang. Då gick jag från (smärtsamma) träningsrundor på milen – problem med vaderna som aaaaldrig ville gå över – till att via långsammare men allt längre träningspass, och Lidingöloppet, ta mig an SUM. Där någonstans hittade jag ett sätt att löpträna som har fungerat i stort sett utan missöden i nu snart sex år. Och då hade min sjukgymnast (och några andra specialister) mer eller mindre gett upp om mig och möjligheterna att någonsin klara av att löpträna med någon som helst regelbundenhet.

Idag är jag oerhört bortskämd. De enda längre ofrivilliga träningsuppehåll har varit smärre småskador (upplopps-kramp räknas inte hit …) och tröttsamma förkylningar. Men några allvarliga skador har jag inte haft, inga långvariga (negativa) effekter av löpträningen. 26 (?) marathon eller längre har det blivit nu (åtminstone 20 av dessa kvalar in som ultralopp), ett par genomförda 100Miles, ett 24timmars, osv.

Brukar framhålla att det är presentationer som mina som, för folk i allmänhet, sätter segertider i perspektiv. Ofta får vi vända på resultatlistan för att jag skall hamna i toppskiktet. Men det spelar mindre roll, tävlingar är delvis ett sätt att legitimera att jag vill komma ut och springa till vardags. Och har också blivit ett sätt att komma ut och resa; bland erfarenheterna finns bland annat Spitsbergen Marathon och Comrades.

Men SUM tänker jag återkomma till. Får väl sikta mot tio nu. Kanske blir det mängdrabatt då? I alla fall kommer jag att behöva handikapp …

Spurtar på SUM2014

Spurtar på SUM2014

Sörmland ultra marathon

Åva, Sörmland ultra

Åva, Sörmland ultra [foto: Malin Långström]

En dag när hösten är som allra mest fantastisk. Strålande sol, lite drygt 10 grader varmt, helt stilla och mer eller mindre torrt i skogen. Träden står som i brand. Luften är hög och klar.

Sörmland Ultra Marathon (SUM) var det första ultra-lopp jag sprang, hösten 2010. Nu var fjärde gången, 12 oktober, en tradition. Och detta var utan tvekan den gång med allra bäst yttre förutsättningar. Så nu rackarns, fjärde gången gillt, nu skulle jag väl ändå klara det på under 5 timmar. Och det gick bra. Riktigt bra. I tre mil. Sedan lite småtungt i en. Bara en mil kvar: bita ihop, kämpa på.

Det var länge sedan sist jag drabbades av kramp. Men idag kom den tillbaka med besked. Efter fyra mil slog den till. Framsida låren, båda benen. Båda vaderna. Och ena baksidan låret. Inte lätt att springa över stock och sten, rötter och spänger, då. Kanske var det Black River Run för tre veckor sedan som satt kvar i kroppen. Kanske var det förkylningen jag fick därefter som ännu inte lämnat kroppen. Förklaringar, törhända. Men inte ursäkter.

SUM är riktigt häftigt lopp. Bra service, stöttande och kunniga människor utefter banan, härlig stämning mellan löparna. Underbar natur. Och en jäkla massa rötter. Kan det bli bättre än så?

SUM, mål i sikte

SUM, mål i sikte [foto: Mikael Forsström]

Jag vet inte varför det där med tidsmässiga mål är så viktigt för mig. Är kanske så enkelt att jag behöver just målbilder, som därtill är konkreta och just mätbara. Men jag borde ju lärt mig att jag fungerar bäst när jag har ett tredelat mål: Ett första mål som är ok (som t.ex. ta sig i mål och ha en bra dag); ett andra mål som är realistiskt (förbättra tidigare bästa tid); och ett tredje mål som är det som kan infrias om allt stämmer (i fallet SUM skulle det alldeles uppenbart vara att komma under 5 timmar). För här någonstans finns också insikten om att jag aldrig kommer att kunna prestera på någon mer framträdande nivå. Så har det alltid varit. Kalla det insikt, eller erfarenhet. Egentligen har det aldrig stört mig, snarare tvärtom. Det har blivit en omständighet, som över tid förvandlats till fakta, som jag kan gömma mig bakom. För här finns en underlig form av rädsla som kan tränga sig på när jag, om än i sällsynta fall, kan känna att målsättningarna är inom räckhåll. Det är som att vägen dit varit utmaningen och att slutförandet, att nå själva bekräftelsen, blir skrämmande.

Jag tycker om att träna och kan lägga mycket tid på det. Löpträningen är 5 pass i veckan och oftast 7 mil, ibland mer ibland mindre. Blandade pass, både enklare distanspass, långpass och kvalitetspass. Konstens alla regler. Men prestera på det där viset att någon annan än de allra närmaste ens skulle bry sig, nej de förutsättningarna har jag (tydligen) inte. Vare sig fysiskt eller mentalt. Då är det annat som blir bekräftelsen, som i en mening går djupare; att de närmaste bryr sig. Här kanske det går att skönja ett svar, som en bakåtvänd mental bild, till varför den där riktiga tävlingsinstinkten aldrig infinner sig; att det för mig är viktigare att bli sedd av de som betyder så mycket för mig, i det jag gör och så som jag gör det. Som på SUM, med stapplande steg, långt från målsättningen och lång från ära och berömmelse.

Kanske är det onödigt att gå så djupt. För naturligtvis kan jag känna mig stolt över att ta mig 5 mil i terräng på knappa 5 och en halv timme (även om det är en bra bit från bästa resultat 2011). Vi är några få som över huvud taget tänker tanken att göra det, färre som gör det.

De flesta som gjort det gör om det. Det finns en form av bekräftelse, men också njutning, i att genomföra det. Som målsättning 1; att ha en bra dag. Att genomföra ett lopp som SUM gör att dagen blir bra, kroppen blir bekräftad och kroppen bekräftar dig.

Och så tittar jag på Ultra Marathon Statistics (Deutsche Ultramarathon Vereinigung/DUV) och plötsligt blir min ålder en resurs. Den alldeles uppenbart åldrande kropp kräver mer och bättre underhåll än vad den gjorde för sisådär 25-30 år sedan. Även om just ultralöpning drar till sig många äldre löpare, går det inte att bortse från att vid 47 år ålder har kroppen tappat en del av spänst, kraft och rörlighet. Men åldern är också, som sagt, en resurs. För när DUV kompenserar för ålder i en av kolumnerna på sin omfångsrika statistiksida, visar det sig att den tid jag gjorde 2011 (lite drygt 5.10) egentligen är sjutton minuter bättre. 4.53. Så är det naturligtvis inte. Men ändå, lite så är det. Bra för självbilden. För den enkla sanningen är att även om jag känner mig mer vältränad än på många år, så handlar sannolikt ekvationen idag mycket om att träna för att motverka kroppens åldrande. Att vara kvar på samma nivå är liksom fint så, tänker jag mig. Ålder som en resurs.

Här förvandlas också löpningen, njutningen av att träna och bekräftelsen i att klara ett och annat ultralopp, till jonglerande med siffror. Mycket tack vare DUV, förstås. 2011 var jag på plats 100 av 160 i mål – ultralöpning är en av de få idrottsgrenar, och framför allt så inom konditionsidrotten, som ofta låter kvinnor och män stå i samma resultatlista. Här är det människor som presterar, alldeles oavsett kön. Befriande tanke.

I mitt eget perspektiv, är plats 100 av 160 en ok placering, men inte så mycket mer. Men bättre än att filtrera på män, för då hamnar jag på plats 93 av 142 i mål. Då känns det bättre att lyfta ut klassen M45 (män 45 till 49 år), för då hamnar jag helt plötsligt på plats 13 av 23 fullföljande gubbar. Så går det att hålla på; översätta en prestation, benämnd via en tid, till andra och olika siffror. Placeringar, ålderskompensation, klasser. Vilket inte har någonting alls att göra med min förälskelse med löpning, med att oavsett väder vara – och kunna vara – ute och springa. Eller, siffrorna och statistiken borde inte ha någonting med med löpningens njutning att göra. Men kanske ändå är ett sätt för mig att hålla distans och sätta i perspektiv, såväl prestationer på tävling som träning. Att få ett mått på det jag gör, för att jag själv skall kunna förstå. Kanske är det så.

Målgång och medalj

Målgång och medalj [foto: Malin Långström]

Kanske är det just det som är målet; att sätta i perspektiv. Även om målgången, den där riktiga, bär med sig helt andra kvaliteter. Där är det oerhört enkelt: ett steg till, över linjen, och där är det avklarat. På ena sidan kämpa emot trötthet, kramp och de mer eller mindre uppbyggliga tankarna som är så svåra att styra och få på sin sida. Och på andra sidan samma linje bara strunta i det där, hänga på de egna knäna och få känna hur krafterna börjar återvända. Må bra av att ha genomfört ännu ett lopp, där just SUM har en särskild plats hos just mig, då det ju var det första ultralopp jag gjorde.

T-shirt och medalj efter målgång. Som det brukar vara. Också det en tradition. Om än inte lika betydelsefull längre som för 4 år sedan, då tröjan (och i viss mån medaljen) gav en påfallande känsla av bekräftelse. Nu är tröjan ytterligare en träningströja, om än en tröja där det bland reklamtryck också är invävt minnen.

Och som brukligt är på SUM, medaljen delas ut av en yngre medborgare som leende står där centimeter bort på andra sidan mållinjen. Så fint som det kan bli.

Även om medaljen i år var närmast ironisk (eller medvetet komisk?); inte kände jag mig som en sprinter inte. (Jag är väluppfostrad, så jag tackar ja när jag ”får” något. Inte minst från barnahand. Men egentligen, den här fullständigt anonyma lilla plåtbiten är helt ointressant. Bättre organisatörerna efterskänker de där pengarna – och varför inte lite mer ändå? – till Sörmlandsledens vänner. Som tack för lån av leden och som stöd för underhållet.)

Medaljens framsida

Medaljens framsida