Lurs backyard ultra

Start och mål sker vid bygdegården i Lur.

Det här skulle bli berättelsen om ett ”äntligen”, om hur jag i fantastiska Lur fixade de där 24 varven på deras backyard. Det var Lur, eller kanske snarare Monica och Tommy, som ju tog backyarden till Sverige. Jag var med där 2015, då första backyarden i Sverige genomfördes. Det var blåsigt, kallt och regnigt den gången. 17 varv (om än några hundra meter för korta skulle det visa sig) fixade jag då. Nu är det korrigerat, banan är de där 6704 metrarna – det löstes med en extra loop runt bygdegården där start och mål är. 24 varv för 100 miles.

Det skulle vara nu jag fixade det. Har ju gjort något försök sedan dess att nå 24 varv, men aldrig varit i så bra form som jag var nu – loppet på Menorca för sex veckor sedan gick så bra att jag nu skulle kunna klara det. (Här passar sannolikt någon kommentar om envis-gammal-gubbe, eller möjligen acceptera-dina-begränsningar.)

Monica hälsar välkommen.

Vädret var egentligen snudd på perfekt. Ok, kanske lite varmt, men sommarens värmebölja tog paus just den här lördagen, och temperaturen sjönk 4-5 grader från fredagen. Och värme brukar aldrig ta mig riktigt hårt, brukar klara det bra. Det var dessutom utplacerat såväl vatten som duschar (!) efter banan.

Så, nu jåklars, skulle jag fixa det.

Men så var det det där med huvudet. Och med att ha rätt dag. Kroppen ville inte riktigt, huvudet fick jag aldrig riktigt med mig heller. Det som trilskades redan veckan innan; fick aldrig till det där spetsiga skarpa i huvudet. Som ju är så viktigt, att verkligen vilja, att vara fokuserad. Tankarna sökte sig istället till det bekväma, till dörrar ut. Om varför jag inte skulle göra 24 varv, om hur jag skulle argumentera för att bryta. Redan innan loppet.

Sedan skorna. Eller, redan från början skorna. Hade köpt mig ett par nya Altra Paradigm, som jag tyckt om tidigare. Provade skorna på ett par träningspass innan Lur. De kändes väl ok, var ju mjuka och goa, men det var något med att de liksom sög energi från benen samtidigt. Slog bort det, det var ovanan med de nya skorna. Det skulle bli så bra under natten, när segheten började sätta in. Var tanken.

Tji fick jag. Redan under andra varvet kändes benen underligt trötta. På tredje varvet föraningar till kramp. Tänkte, det där är inte bra. Tänkte, det där skall väl gå över. Men kändes som att springa på gympasalens mjukmatta liksom. Efter fem varv böt jag skor (till Altras Lone Peak 3.5 som ju funkat så bra på Camí de Cavalls) – envisa gubben som väntade för länge. Blev bättre, men det hade tagit på både ben och huvud. Sugit ur sig motivation också.

Synd. Det var så bra förutsättningar. Magen fungerade bra, höll mig till Maurten som sportdryck som jag drack 3-5 dl/varv. Men blev ju också törstig, det räckte inte. Så blandade det vid varvningarna med cola/vatten-blandning. Och drack ofta upp till dryga halvlitern vid varvningarna. Målet var att få i sig upp emot en liter per timma; det var varmt! Det fungerade bra. Fick i mig mat och energi också, i acceptabel mängd – hade bland annat med mig en såndär frystorkad campingpåse som jag fyllde med varmt vatten och så tog med mig mindre portioner ut på banan i pappersmugg. Fungerade ju bra det också.

Instick: min grundplan vid backyard är vila vid varvningarna. Sitta ner. Helt enkelt ta det lugnt. Och använda tiden på banan att göra allt som går att göra i rörelse; äta och dricka. Bättre det tar lite längre tid på varvet – som ju måste göras, oavsett. Höll den planen, gick runt på mellan 50 och 56 minuter per varv.

Gick ju bra, egentligen. Och ändå sitter jag här och skriver om en besvikelse. Om att det inte blev som tänkt. 18 varv blev det; tangerat personbästa. Magen höll ihop bra, egentligen. Benen återkom, om jag skall vara ärlig. Höll mig pigg hela natten – något som annars varit ett stort problem vid de längre loppen. Men med bättre energiintag, så var det inte heller något stort problem. Ok, det var svårt att dricka enbart Maurten, det blir för ”tungt”, det blir för jolmigt efter 4-5 liter. Men fick ju i mig annat, som vatten/cola-blandning, grönt te, tonic (och vatten), tailwind. Mat, energi, torkade aprikoser, saltad sötmandel. (Jordnötter fungerar inte när jag anstränger mig; reagerar med hosta, snörper till lite i halsen. Så det får jag avstå framöver.)

Men bara 18 varv. Huvudet orkade inte. Fan, nu så här efteråt; inte ett skavsår, inte en blånagel. (Även om det, som alltid!, blir skav i skrevet. Men även det mindre illa än många gånger tidigare. Svider som håsingen när jag duschar efteråt, men ett par dagar senare är det historia det med.)

Men huvudet. Tankarna som inte ville samla sig till en fokuserad blick. Istället sprids de ut, blir till motståndare som likt nån influensa vill äta sig in och … förstöra. Att det skall vara så svårt att hålla fokus.

Ok, kom på delad femte plats. Varv 18 var med marginal under timmen (57 minuter vill jag minnas). Så varför fortsatte jag inte (övriga som bröt efter 18 missade tidsgränsen, så jag hade ju marginal)? Redan tidigt under varvet gick tankarna på att bryta, att hitta argument för att skita i det. Mer trött på det, än genuint trött.

Och så skulle jag kunna fortsätta här; gnälla över min egen brist på fokus. Över att jag inte lyckas ta mig över de enklaste av hinder. Att ultra ju trots allt handlar om att möta sig själv, att kämpa med och mot sig själv, och så komma ut på andra sidan som segrare. Men inte nu, inte den här gången. Kanske så enkelt som att en inte kan vinna över sig själv varje gång? Kanske var kroppen – och huvudet – slitna efter de 185 km på Menorca tidigare i vår?

Eller är det så enkelt som att jag är rädd att lyckas? Att det på någon nivå är enklare att komma nästan hela vägen fram och smita ut bakvägen med en bitter kommentar ”jofan, det ville sig inte, men jag vet att jag har förmågan när det stämmer” istället för att satsa helt och fullständigt – och ändå inte lyckas? Eller t.o.m. lyckas – för vad blir då nästa målbild?

Backyard är ju lite extra lurigt på det sättet; det går ut på att bryta. Inte att komma fram, inte att nå en viss tid. Utan att springa några varv och sedan bryta. Att säga, ”nu orkar jag inte längre”, ”nu räcker det”. Många fixar distansrekord vid backyard-tävlingar. Kanske är jag bara feg?

Måste fundera på det där. För jag tycker ju om att springa.

Tidigare på dagen, när humöret fortfarande var gott. (Foto: Stefan Arbratt)